Är du en human being eller en human doing?

Vad svarar du när du får frågan “vad har du gjort idag då”?

Börjar du räkna upp att du minnsann har tvättat kläder och tömt diskmaskinen och handlat mat och varit på joggingtur…?? Då ska du fortsätta läsa.

I dag fortsatte mentaltränarutbildningen. Det var en inspirerande dag med många spännande diskussioner, men det som envist började snurra i min skalle var nåt som vår lärare sa:

- Vi människor har gått från att vara “human beings” till att vara “human doings”.

Denna mening slog mig med full kraft och satte igång en tankeprocess utan like.

Jag är en klassisk så kallad “doer”. Och stolt över det. Det är fint att kunna säga ett man är en handlingsmänniska. Folk beundrar personer som får saker och ting att hända.

Jag spinner vidare på funderingarna och kommer fram till att mitt ständiga checklista-liv innebär att jag värderar mig själv enligt det jag GÖR, inte enligt det jag ÄR. Plötsligt tvärstoppar mitt febrila tankearbete vid En Stor Insikt. Som utpräglad prestationsmänniska så har jag burit med mig en felaktig uppfattning ända sen barndomen: När jag slutar göra, så slutar jag ha ett värde.

Hemska tanke.

Befriande tanke!

Jag, precis som du, skapades till att vara human beings, inte human doings.

Vi är - och kommer alltid att vara - speciella och värdefulla bara för att vi är de vi är. Vi behöver inte bevisa att vi kan, vi behöver inte förtjäna vårt värde.

Så varför får jag ångest om jag sätter mig två minuter på soffan? Fast jag redan har lagat mat och hjälpt ungarna med läxorna och tränat och utfört oräkneliga andra sysslor?

Jag är rädd för att inte räcka till. Att inte duga som jag är. Att inte vara värdefull nog att älskas av mina medmänniskor.

Nästa gång när någon frågar dig eller mig ”vad har du gjort idag då”, låt oss svara: “idag har jag bara varit människa”.

Kom an bara, din lilla perfektionist, så ska du få på käften!

Otaliga är de gånger som jag undrat hur det är möjligt att jag är så full av motpoler. En utpräglad perfektionist, som ändå kan hasa runt med skitigt hår och 20 år gamla joggingbyxor. En trångsynt fördömare, som ändå har livsmottot “Live and let live”. En underhållande mingelmästare, som ändå är en inåtvänd ensamvarg med stort behov av egentid.

Jag har till exempel aldrig kommit underfund med om jag är introvert eller extrovert. Det varierar stort från dag till dag, ja till och med under samma dag, och dessutom har jag ingen aning om det beror på sällskapet,  situationen, hormonbalansen, blodsockernivån, vädret eller bara slumpen…

Men hör och häpna, mysteriet med min spretiga personlighet är egentligen inget mysterium! Det har faktiskt en helt logisk förklaring, fick jag veta i förra veckan på mentaltränarutbildningen.

Vår självbild består av många olika delpersonligheter.

Det pågår dessutom en ständig kamp mellan dem. Den inre äventyraren strider med den inre trygghetstörstaren, optimisten med pessimisten, spara med slösa… Den delpersonlighet som du låter vinna dessa små kamper, den växer sig starkare.

Tänk om jag vetat det lite tidigare! Då kunde jag ha matat min "go with the flow" -attityd under alla dessa år istället för den enerverande perfektionisten. Men, bättre sent än aldrig får man väl säga och nu har jag aktivt börja välja vilken delpersonlighet som ska få komma till tals.

Och vet du vad, det är roligt att diskutera  med dem!

Om jag var galen förut – med min kluvna personlighet – så är jag nu heltokig. Det är inte klokt vilka vilda debatter som pågår i min skalle! Det är dialoger från morgon till kväll med den inre pådrivaren, domaren, kritikern, tyckasyndommigaren… Och speciellt mellan låtgåaren och perfektionisten, som har fått finna sig i att allt oftare bli nerslagen:

“Vilket elände att jag försov mig på morgonen och inte hann tvätta håret, alla kommer att stirra på mig för att jag har flottigt hår!”
“Än sen då, det var ju underbart att sova 20 minuter längre istället.”

“Katastrof – jag vidbrände förrätten och nu är hela middagen förstörd!”
“Strunt samma, tur att det finns tillräckligt av huvudrätten.”

“Så irriterande att gästerna anlände 15 minuter för tidigt, jag är ju ännu inte helt klar med allting.”
“Så bra att de kom redan nu, så hinner vi med ett extra glas champagne.”

Du kan säkert också komma på något personlighetsdrag som du vill ge på käften.

Börja då med att fundera ut vilken delpersonlighet som är motpolen och som du istället vill förstärka. Sätt sedan igång och argumentera med dem båda när de dyker upp. Det låter ju schizofrent, men om du lyckas och får dem att arbeta för dig, inte mot dig, så upplever du garanterat en vinnarkänsla.

För mig var det en grandios lättnad när jag förstod att jag kan resonera med mina delpersonligheter. Vilken lycksalig triumf det är varje gång jag lyckas slå ner äckelpottan perfektionisten och bara nonchalerar den översvämmande tvättkorgen, osymmetrin i skohyllan eller skatboet till hår!

Stressad? Utbränd? Läs detta!

Så har det hänt igen.

Stressens långa tentakler har kopplat sitt fasta grepp om en stackars oskyldig människa. Hon ringde i förra veckan och berättade att hon gått in i väggen.

Tyst räknade jag på fingrarna. Kom fram till att hon var den femte i bekantskapskretsen. Blev dyster men lät det inte höras på min röst.

“Då ska du köra avslappningsövningar”, sade jag hurtigt.

“Äh, det är fånigt”, sade hon.

Jag förstod henne. Det tyckte jag också för bara några veckor sedan.

Det var innan jag visste att aktiv avslappning är en effektiv metod för att minska på stressen i kroppen.

En betydande delorsak till att man blir utbränd är att det uppstår en enorm utmattning. Kroppen är ständigt på helspänn  och det finns inte tillräckligt med tillfällen för återhämtning. Dessutom börjar man oftast sova dåligt.

När man går in i väggen så har spänninstillståndet byggts upp under en längre tid. Då kan det vara svårt att slappna av. Kroppen kan nästan “glömma bort” hur det känns att vara i ett avslappnat tillstånd och man behöver aktivt hjälpa den till vila och återhämtning.

Om det inte naturligt uppstår sköna, avslappnade stunder  i ditt liv så behöver du skapa dem själv!

En bekant går i bastun varje kväll för att slappna av. En annan lärde sig meditation. Om man tycker att bastu endast är för veckotvagningen och meditation för hippies så finns det färdiga, mycket behändiga avslappningsprogram att ta till. Lätt som en plätt att komma igång!

Gör så här:

• Säg till dina medmänniskor att du kommer att vara onåbar i 15 min

• Stäng in dig i ett rum – toaletten brukar funka om man inte annars får vara i fred

• Ta med dig dator / smarttelefon / tablett

• Lägg dig eller sätt dig bekvämt och kör igång ljudbandet

• Slappna av och bara njuuuut av lugnet.

Här kan du provlyssna på en kort övning i muskulär avslappning.

Avslappningsövningar som denna ger dig en slags första hjälpen för att klara dig genom vardagen. Sen behöver du förstås ta tag i din situation och fundera ut vad annat du behöver göra för att få ner stressnivån.

Till sist ett tankefrö: Om du inte HAR tid så måste du se till att du TAR dig tid!

Lat som en katt

Har du testat avslappningsövningar nångång?

”Bra fråga, vad menas med avslappningsövningar?”, kanske du undrar.

Jo, de är till exempel meditation, självsuggestioner eller muskulär avslappning. Det sistnämnda innebär att man intar en bekväm ställning och omväxlande spänner versus slappnar av alla muskelgrupper i kroppen. Det har jag hållit på med varje dag i en veckas tid nu.

Hör och häpna, men det fungerar faktiskt!

Till och med på en så totalt helspänd person som jag, med en spänningsnivå mer likt stålvajer än fiolsträng. För varje dag har stålet gett vika mer och mer. Fram träder ett både lugnare och piggare jag – till min familjs stora förtjusning.

Men det intressanta är ju faktiskt inte ATT det fungerar, utan VARFÖR det fungerar!

Hur är det möjligt att man kan må så mycket bättre av att ligga på golvet som en lat katt och spänna en muskel i taget?

Du har kanske hört om hur kroppen reagerar när man känner sig stressad? Hjärnan sänder ut stress-signaler till kroppen, som omedelbart förbereder sig på att fly eller kämpa. Blir en fiolsträng eller stålvajer.

Samma sak händer när du gör avslappningsövningar, fast omvänt!

Hjärnan signalerar nu till kroppen att den kan återgå till viloläge. Att den kan släppa alla krav och måsten. Att det nu bara är lugn och ro som gäller.

Så skönt, tänker kroppen och belönar dig genast. Den sänker pulsen och blodtrycket, höjer energinivån men sänker stressnivån, förbättrar koncentrationen och sömnen… Blir en lat katt - dock färdig att närsomhelst snabbt och elegant skutta mot nya äventyr.  

Låter bra, men hur ska man komma igång då? Det skriver jag mer om nästa gång, nu ska jag vara lat som en katt en stund..

Mission Impossible: Stoppa vardagsrumban!

Att lyssna till det 20 minuter långa avslappningsprogrammet varje dag i två veckors tid ter sig som en omöjlig hemuppgift.

”Om ni inte har möjlighet att ta 20 minuter tid för er själva varje dag så är det någonting allvarligt fel i era liv”, påstod Bengt, vår lärare.

“Hjälp, mitt liv är allvarligt fel”, tänker jag dystert när jag inser hur min dag ser ut.

Kommer hem från jobbet klockan fem, lagar en god och näringsrik middag, tömmer diskmaskinen och fyller den igen, förhör engelska ord och matar katten, fyller tvättmaskinen och medlar i ett syskonbråk, letar reda på en försvunnen telefon och häller i mig en kopp kaffe, plåstrar om ett finger och syr i en knapp, tömmer tvättmaskinen och pratar i telefon med svärmor...

Klockan nio är den yngre generationen i säng – om allt går som i Strömsö men så är ju sällan fallet – varvid det är dags att uppmärksamma parförhållandet. Vilket oftast bara resulterar i oundvikliga samtal om vem som ska hämta ungarna, handla mat, betala räkningar, när vi ska hälsa på morföräldrarna och vad vi ska göra i helgen...

Klockan tio snubblar jag i säng och somnar på en minut.

Hur i helsike ska jag få inklämt 20 minuter av egen tid och total avslappning i denna ständigt snurrande vardagsrumba??

Samtidigt som jag ställer mig frågan så slås jag av insikten att jag helt enkelt bara måste ta mig den tiden!!

Det är dags att trycka på pausknappen och stoppa den skenande dansen.

När jag tänker efter så är det nog inte så farligt om familjen äter smörgåsar till middag ibland, tvätthögen tillfälligt växer och jag ringer svärmor på helgen istället. Den tanken gör mig väldigt, väldigt glad. Ja rentav avslappnad.

Andas, för sjutton!

Ja ja, jag vet att jag andas fel. Ytligt, snabbt och fladdrigt. Men vem bryr sig? Så länge jag får tillräckligt med syre för att överleva så är väl allting bra?

Efter den här dagen bryr jag mig!

I morse vaknade jag med en molande huvudvärk som strålade ända ner till nacken. Åkte ut till Solvalla, släpade mig in i klassrummet och slog mig ner. Lutade huvudet i händerna och roade mig med att tippa vilken tid jag skulle bli tvungen att ta värkmedicin.

Stillasittande i ett syrefattigt klassrum spänt koncentrerad för att försöka ta in allt nytt – min erfarenhet sade mig att värkmedicinen sannolikt skulle åka fram ur handväskan sisådär vid lunchtid.

Så fel jag hade!

Vid lunchtid hade huvudvärken och nackspänningarna börjat lätta. Fyratiden på eftermiddagen var de helt borta. Och inte nog med det, jag kände jag mig piggare än på länge! Hur i helskotta gick det här till?

Vi höll på och andades hela dagen, andades rätt alltså. Genom olika övningar försökte vi hitta rätt andningsteknik, typ: “ta ett djupt andetag genom näsan – andas in ända ner till magen – håll andan och räkna långsamt till 5 – andas ut”.

I takt med att jag andades allt djupare märkte jag hur någonting hände med min kropp.

Jag kände hur varenda cell i hela mig blev fantastiskt tacksam för att få  ordentligt med syre för första gången på evigheter. Ett märkligt tillstånd infann sig; kroppen började slappna av samtidigt som cellerna började spritta runt i schottistakt.

Med förvåningens finger i häpnadens mun skuttade jag in i bilen och styrde hemåt efter avslutad kursdag. Avslappnad, avstressad, återhämtad och energifylld. Och utan huvudvärk.

Hur gör man för att slappna av?

Så har jag tagit mina första stapplande steg mot att bli mentaltränare. Första kursdagen resulterade i en tung insikt – jag har en lååång väg att gå.

Efter 20 år inom IT-branschen har jag lagt mig till med en minst sagt hektisk livsstil.

Mina arbetsdagar är fyllda av statusuppdateringar, kundmöten, deadlines, rapporter, kvartalsslut och twittrande.

På mentaltränarkursen, däremot, är det ett mycket lugnt tempo. Vi bekantar oss med alla kursdeltagare i lugn och ro, vi gör övningar som får ta den tid den tar och efteråt reflekterar vi över hur de kändes och vad vi lärde oss.

Det första vi ska lära oss är avslappning. Jag är skitdålig på att slappna av.

Oräkneliga är de gånger som jag kommer på mig själv med att otåligt undra vad vi ska diskutera härnäst. Gång på gång sträcker jag mig efter telefonen för att åtminstone kunna utnyttja tiden till att twittra, men minns att jag lovat ha den avstängd i väskan.  

Till hemläxa får vi ett ljudband som innehåller en 20 minuters avslappningsövning. Min första tanke är om jag kan lyssna på den under joggingturen jag planerat för kvällen? Nej, för det är lite svårt att slappna av musklerna medan du springer... Jaha, nå kan jag lyssna på den i bilen då? Nej, för det är faktiskt meningen att du ska lägga dig ner och slappna av i 20 minuter!!

Plötsligt kommer jag att tänka på hur det gick när min före detta kollega bytte bransch.

Hon sadlade om från effektiv IT-kvinna till spa-företagare med bland annat ansiktsbehandlingar på menyn. Behandlingarna började alltid helt som sig bör med lugna, harmoniska, långsamma rörelser - men efter en stund upptäckte hon att det från IT-branschen anammade effektivitetstänkandet obemärkt hade tagit över och hennes händer vispade på som bara den i kundens ansikte.

Precis så känner jag mig nu.

Nu ska jag bli Coach! Eller?

Coach. Jag smakar på ordet. Om och om igen. Såsom jag gjort rätt ofta den senaste tiden.

Coach. Ett fint ord. Ett auktoritärt ord. Ett stort ord. Ett hajpat ord. Ett urvattnat ord?

Coachar har dykt upp som svampar ur jorden den senast tiden.

Men vad gör en coach egentligen? Googla på ordet och du får till svar allt från fotbollstränare till mentor. Denna diversitet till trots så finns det faktiskt en förenande faktor - en coach är en person som hjälper dig att nå dina målsättningar, dina drömmar.

I mitt stilla sinne undrar jag om det exponentiellt stigande antalet coachar beror på ökad efterfrågan av coachingtjänster, eller på att fler och fler söker en roll där de känner att de kan “make a difference”?

Jag hör till dem som vill göra skillnad.

Tänk om jag kunde hjälpa någon annan att hitta sina inre styrkor. Tänk om jag kunde bidra med min kunskap så att att någon annan inte gör samma misstag som jag själv gjort. Tänk om jag kunde ge någon annan verktyg för personlig utveckling.

Nu är det äntligen slut på “Tänk om…”!

I morgon tar jag första steget. Första steget mot att bli Coach! Mentaltränarutbildningen, här kommer jag! Och se upp, jag har helt enorma förväntningar!