Så har jag tagit mina första stapplande steg mot att bli mentaltränare. Första kursdagen resulterade i en tung insikt – jag har en lååång väg att gå.
Efter 20 år inom IT-branschen har jag lagt mig till med en minst sagt hektisk livsstil.
Mina arbetsdagar är fyllda av statusuppdateringar, kundmöten, deadlines, rapporter, kvartalsslut och twittrande.
På mentaltränarkursen, däremot, är det ett mycket lugnt tempo. Vi bekantar oss med alla kursdeltagare i lugn och ro, vi gör övningar som får ta den tid den tar och efteråt reflekterar vi över hur de kändes och vad vi lärde oss.
Det första vi ska lära oss är avslappning. Jag är skitdålig på att slappna av.
Oräkneliga är de gånger som jag kommer på mig själv med att otåligt undra vad vi ska diskutera härnäst. Gång på gång sträcker jag mig efter telefonen för att åtminstone kunna utnyttja tiden till att twittra, men minns att jag lovat ha den avstängd i väskan.
Till hemläxa får vi ett ljudband som innehåller en 20 minuters avslappningsövning. Min första tanke är om jag kan lyssna på den under joggingturen jag planerat för kvällen? Nej, för det är lite svårt att slappna av musklerna medan du springer... Jaha, nå kan jag lyssna på den i bilen då? Nej, för det är faktiskt meningen att du ska lägga dig ner och slappna av i 20 minuter!!
Plötsligt kommer jag att tänka på hur det gick när min före detta kollega bytte bransch.
Hon sadlade om från effektiv IT-kvinna till spa-företagare med bland annat ansiktsbehandlingar på menyn. Behandlingarna började alltid helt som sig bör med lugna, harmoniska, långsamma rörelser - men efter en stund upptäckte hon att det från IT-branschen anammade effektivitetstänkandet obemärkt hade tagit över och hennes händer vispade på som bara den i kundens ansikte.
Precis så känner jag mig nu.