Ja ja, jag vet att jag andas fel. Ytligt, snabbt och fladdrigt. Men vem bryr sig? Så länge jag får tillräckligt med syre för att överleva så är väl allting bra?
Efter den här dagen bryr jag mig!
I morse vaknade jag med en molande huvudvärk som strålade ända ner till nacken. Åkte ut till Solvalla, släpade mig in i klassrummet och slog mig ner. Lutade huvudet i händerna och roade mig med att tippa vilken tid jag skulle bli tvungen att ta värkmedicin.
Stillasittande i ett syrefattigt klassrum spänt koncentrerad för att försöka ta in allt nytt – min erfarenhet sade mig att värkmedicinen sannolikt skulle åka fram ur handväskan sisådär vid lunchtid.
Så fel jag hade!
Vid lunchtid hade huvudvärken och nackspänningarna börjat lätta. Fyratiden på eftermiddagen var de helt borta. Och inte nog med det, jag kände jag mig piggare än på länge! Hur i helskotta gick det här till?
Vi höll på och andades hela dagen, andades rätt alltså. Genom olika övningar försökte vi hitta rätt andningsteknik, typ: “ta ett djupt andetag genom näsan – andas in ända ner till magen – håll andan och räkna långsamt till 5 – andas ut”.
I takt med att jag andades allt djupare märkte jag hur någonting hände med min kropp.
Jag kände hur varenda cell i hela mig blev fantastiskt tacksam för att få ordentligt med syre för första gången på evigheter. Ett märkligt tillstånd infann sig; kroppen började slappna av samtidigt som cellerna började spritta runt i schottistakt.
Med förvåningens finger i häpnadens mun skuttade jag in i bilen och styrde hemåt efter avslutad kursdag. Avslappnad, avstressad, återhämtad och energifylld. Och utan huvudvärk.