Må bra i grunden – lev i stunden!

Carpe diem. Fånga dagen. Ett bevingat uttryck som den romerska poeten Horatius myntade i tiderna. Ordspråket fick global spridning år 1989 genom filmen Döda Poeters Sällskap med Robin Williams i huvudrollen.

Plötsligt skulle alla leva i nuet. Ta dagen som den kommer. Njuta av stunden.

Senare har begreppet mindfulness - medveten närvaro - blivit oerhört populärt. Det handlar om att öva sig i att avsiktligt vara medveten om det som händer i nuet. För det är ju så vanligt att vi hela tiden går omkring och längtar efter något bättre och drömmer om hur lyckliga vi ska bli SEN. Sen när vi har råd med drömhuset eller får drömjobbet.

Mindfulness handlar om att fokusera på det som finns just här och just nu.

Det är vettigt. Faktum är att vi har bara idag.

Men i mitt huvud snurrar ständigt visioner om nästa semester, nästa helg, ja nästa dag. Vilken tid jag bör gå upp för att hinna träna, hurudana kläder jag ska ta på mig, vilka arbetsuppgifter jag vill hinna med, vad jag tänker laga till middag…

Att strukturera upp morgondagen och framtiden ger mig ett inre lugn. Plus att jag får vällustiga dopaminkickar när jag väl genomfört mina planer.

Ibland blir jag dock irriterad på mig själv för att jag inte lever i nuet!

Imorgon finns inte, annat än i teorin. Nuet är det enda vi kan påverka. Så jag har gjort ett experiment den här påsken; jag har testat hur det är att leva i nuet.

Experimentet utföll både väl och mindre väl…

Det dåliga först – en kväll glömde jag bort att laga middag till familjen.  Jag var totalt uppslukad av en bok som jag satt och läste i skenet av ett stearinljus, då resten av familjen kom instövlandes från garaget klockan halv tio på kvällen och undrade om det fanns någon mat… En annan kväll missade jag att föra sonen till hans träningar eftersom jag satt och fokuserade på min andning.

Men det hände massor med bra saker!

Jag har försökt att verkligen koncentrera mig på mina sysslor. Känna dofter, smaker, ljud, rörelser. Ibland har jag satt mig ner och djupandats. Jag har också tagit mig tid att bara vara i stunden. På morgnarna har jag inte störtat upp från sängen som jag brukar. Istället har jag öppnat gardinerna och lagt mig och tittat ut på trädtoppar, moln och flygplan. Verkligen betraktat dem. Det har gett mig en väldigt annorlunda, men mycket skön, start på dagen.

Att vara närvarande är enormt utmanande och kräver en hel del träning och tålamod. Men detta förhållningssätt till vardagen är ju bara så rogivande! Det enda jag kommer på att beskriva upplevelsen med är att jag har känt mig förankrad i mig själv. Harmonisk, trygg och glad.

Kommer jag nu att sluta planera framåt? Nej, för det sitter i mitt DNA och det gör mig lugn. Men jag har kommit på att jag även behöver ett annat sorts lugn – det som jag får av att stanna upp nu och då under dagen. Det sänker stresshormonerna och höjer måbrakänslan.

Jag kan varmt rekommendera för var och en att träna på att vara mer närvarande i nuet och tänka på vad som gör dig lycklig JUST NU!

"Människorna förr i tiden
var så gammalmodiga.
De åt och drack och sov
och - var lyckliga."

Talang är en myt!

Du har säkert haft en aha-upplevelse nångång, då du helt plötsligt har förstått hur något hänger ihop. Det är en härlig känsla!

Jag kommer speciellt bra ihåg ett heureka-ögonblick jag hade för ett antal år sedan. Det var den stunden då jag insåg att:

Talang är sekundärt!

Insikten var ett resultat av ett tankearbete som inleddes när jag läste en intervju med alpinåkaren Kalle Palanders pappa och tränare Jouni. Jouni ansåg att Kalle aldrig har varit speciellt talangfull, utan att hans framgångar enbart är resultatet av hård och målmedveten träning.

Egentligen är det helt logiskt. Tänk dig två lika begåvade löpare. Vilken av dem blir mer framgångsrik – den som tränar flitigt, eller den som bara litar till sin talang och inte lägger ett strå i kors för att utvecklas? Svaret är uppenbart.

Ologiskt, däremot, är varför vårt samhälle avgudar talang. Det ordnas talangjakter i långa banor och talangscouter far runt för att hitta de största begåvningarna.

Istället borde vi hylla ansträngning!

Ända fram till den där heureka-upplevelsen hade jag levt i tron att jag kan bli framgångsrik i något endast om jag är begåvad inom det området.

En bok som jag läser just nu gjorde mig påmind om mitta forna aha-ögonblick. Den heter “Mindset – du blir vad du tänker” och är skriven av Carol Dweck, en av världens ledande forskare inom personlighets-, social- och utvecklingspsykologi.

Carol har i sin forskning kommit fram till att det finns två typer av människor – de som har ett statiskt och de som har ett dynamiskt tankesätt.

Ett statiskt förhållningssätt innebär att man tänker så som jag gjorde förut – att vår fallenhet för saker och ting är huggen i sten. Till exempel ansåg jag att eftersom jag inte har anlag för att lära mig teckna bra så är det lönlöst att ens försöka. Och att jag inte är tillräckligt musikalisk för att någonsin bli en pianovirtuos. Jag betraktade också min intelligenskvot som oföränderlig.

Vilken enorm befrielse det var när jag förstod att jag inte behöver ha en medfödd förmåga i någonting för att bli bra på det!

Tjurskallighet, DET är vad man behöver! Då har du ett dynamiskt förhållningssätt; du litar på att du kan utveckla dina förmågor genom att anstränga dig.

Det gäller så gott som allt här i livet. Vi kan faktiskt träna upp även vår intelligens, tvärtemot vad den starkt ingrodda uppfattningen säger om att intelligens är statiskt. Men det underbara är att vår hjärna är plastisk, vilket innebär att den omformas hela tiden och vi kan träna den likt en muskel!

Så ge inte upp fast du tror dig sakna talang!

Vi är alla födda med olika anlag, intressen och temperament, men var och en av oss kan utvecklas och bli hur bra som helst – det enda som krävs är träget arbete, erfarenhet och framförallt viljan att anta nya utmaningar!

Jag skulle rekommendera alla talangjägare att härefter fokusera på att hitta de som har en passion för att utvecklas och bli bättre, är villiga att arbeta hårt och är envisa som åsnor…

Inredningsöga var en av de egenskaper jag trodde var medfödd, och saknade, men ååå så glad jag blev när jag förstod att det också går att träna upp!

Bilfeber!

Jag lider av en sjukdom som gör sig påmind varje år framåt vårkanten. Febern tilltar i takt med att dagarna blir längre. Feberdrömmarna likaså. Oundvikligen sveps jag med i en ständigt återkommande dröm:

Jag rattar en läcker, röd sportbil i full fart. Jag njuter kolossalt av att höra motorn ömsom spinna mjukt, ömsom vråla till, likt en muskulös älskare som lyder min minsta vink och på flexade biceps tryggt bär mig genom snäva kurvor och över branta backkrön…

Det är alltså bilfeber jag drabbats av. I år igen.

Bilar är en av mina svagheter. Det är ju bara så härligt att trycka på gasen, höra när det händer under motorhuven, känna hur fordonet ligger som ett strykjärn i kurvorna och accelerarar skönt mot nya äventyr.

Saken blir ju inte bättre av att jag älskar tjusiga, strömlinjeformade vrålåk som jag egentligen inte har råd med. Men så pass feberyr är jag att jag kan tänka mig att leva på knäckebröd och vatten typ resten av livet bara för att få ta min körupplevelse till nya höjder.

Mina inre delpersonligheter går på högvarv just nu.

“Drömmar är till för att förverkligas”, säger mentaltränaren i mig.

“Men hallå, borde inte en mentaltränare ha lite andra drömmar än en så värdslig sak som en bil – typ att hjälpa andra”, kommenterar snusförnuftsjaget.

“Ja, men det har jag ju, min största dröm är att få inspirera andra. Men för att kunna inspirera andra så måste man ju vara glad, och glad blir man av en ny bil”, inflikar inspiratören.

“Dessutom är det ingen dröm, utan en hobby. Andra sätter ner tusentals euro på att spela golf, rida, fotografera… jag investerar i bilar”, överraskar Spara och förstummar Slösa som just skulle bidra till debatten.

Ja, sådär håller jag på.

Men faktum är, att jag sitter 1,5 timme i bilen varje dag. Då behöver man en bra, säker och miljövänlig bil av högsta kvalitet. Och tänk om jag varje morgon skulle vara tvungen att sätta mig i en bil som jag inte gillar, hur bra skulle dagen börja? Nej, det är ju verkligen viktig för mitt psykiska välbefinnande att jag kan möta varje soluppgång med ett leende, får hoppa in i ett tilltalande fordon och ivrigt gasa ut från gården så att gruset sprätter.

Slutdiskuterat!

Bilbutiken, polera vrålåken, här kommer jag!

Sugen på en ny bil du också? En fräsig BMW vore inte så dumt, eller hur?

Semesterbaksmälla? Här kommer 3 tips!

Vintersemestertider. Facebook fylls av bilder på glada och avslappnade vänner i skidbacken, på stranden, vid sevärdheter...

Själv är jag nyligen hemkommen från en helt underbar semestervecka med familjen. Allting med resan var lyckat från början till slut och sällan har vi njutit så mycket. Trots det går hela familjen runt och hänger med huvudena.

Vi har drabbats av tillbaka-till-vardagen-ångest!

Vilket vi nog inte är ensamma om idag, när sportlovet tar slut för många. Tänk så synd att en härlig vecka förbyts i ångest över en natt. Men det behöver faktiskt inte vara så!

Det är du själv som skapar ångesten, och det är du själv som kan bli av med den!

Allting har att göra med inställning. Här kommer mina bästa tips:

1. Ös tacksamhet till höger och vänster
Undersökningar visar att tacksamhet är det absolut bästa tricket för att må bra mentalt. När du tänker efter så tror jag att du kommer på en mängd saker att vara tacksam över just idag – att du fått spendera en hel vecka med familjen utan krav och tidtabeller, att du har ett arbete att gå tillbaka till, att påsken med några lediga dagar är i antågande om bara en månad, att våren stundar bortom knuten… Du hittar helt säkert själv på en massa fler saker!

2. Älska det du gör eller gör nåt annat
Detta har jag predikat i många år och ja, jag vet att det inte alltid är så lätt, när man har huslån att betala och barn att försörja. Men om din ångest beror på att du inte trivs på jobbet så fundera på om det är dags att göra nåt åt saken. Du behöver ju inte säga upp dig imorgon, men finns det ens nån liten sak du kan förändra för att förbättra din trivsel? Gå en kurs, skaffa en mentor, städa upp i kalendern och avboka alla onödiga möten, se till att du har en mötesfri dag i veckan...

3. Lägg dig till med mañana-mentalitet
Brukar du leva efter mottot “Skjut inte upp till morgondagen, det du kan göra idag”? Glöm det! En mycket bättre levnadsregel är “Gör inte idag det du kan göra imorgon, ty då kanske du slipper”. Håll fast vid semestervanorna! Inte så att du sover till kl 10 varje dag, men fundera vad som var det bästa med semestern. -Att umgås med familjen? Planera då in lite mer tid tillsammans. -Att leva ett enklare liv? Städa hemmet och sälj alla onödiga prylar på loppis. -Att göra roliga aktiviteter? Bilda en aktivitetsklubb med kompisarna och turas om att ordna roliga grejer.

Vardagen är egentligen inte så pjåkig.

Även om det är toppen att vara ledig, så är det faktiskt så att våra hjärnor älskar struktur och rutiner ännu mer. Kroppen också. Vi mår bäst när vi får återgå till rutinerna, såsom regelbundna sömn- och matvanor. Själv väntar jag på att få återuppta mina morgonträningar.

Om det fortfarande känns tungt att gå tillbaka till vardagslunken, så tänk på att ångesten bekämpas bäst om man har nåt roligt att se fram emot. Semestern må vara över för denna gång, men det kommer nya ledigheter. Börja därför att planera din nästa semester redan nu!

Är du omotiverad? Läs detta!

Som mentaltränar-studerande händer det en hel del att folk frågar “Hur ska jag bli mer motiverad?”

Jag har alltid velat ha ett slagfärdigt svar på den frågan. Istället brukar jag falla in en lång utläggning om att motivation inte uppenbarar sig helt plötsligt från tomma intet, utan att man själv måste skapa den med hjälp av yttre eller helst inre drivkrafter osv osv.. Innan jag ens hunnit halvvägs blir frågaren helt bortkollrad, tappar intresset och excuserar sig.

Under åren har jag avverkat ett stort antal motivationsböcker, dock utan att finna det jag söker – en magisk trollformel som trollar fram motivationen hos folk. Men nu har jag äntligen hittat den, trollformeln! Den lyder så här:

Öka din dopaminnivå!

För några veckor sedan stötte jag på dethär med dopamin för första gången en kväll när jag satt och surfade. Jag behövde inte läsa länge förrän polletten trillade ner. Här hade jag svaret som jag letat efter! Sedan dess har jag slukat information om denna oerhört intressanta substans som produceras i våra hjärnor. Ju mer jag lär mig desto mer fascinerad blir jag!

Dopaminet är lömskt. Brist på ämnet kan förorsaka sjukdomar som Parkinsons, ADHD och depression. Överproduktion ställer också till med problem och kan leda till psykoser eller beroenden.

Trots detta anser jag att dopaminet är en bra sak! Det ingår i hjärnans belöningssystem och sänder signaler som gör oss lugna, lyckliga och till och med euforiska. I lagom doser ger det upphov till njutning och får oss att VILJA GÖRA SAKER. Motivationsmolekylen, har det också kallats.

Studier har visat, att de som är mer motiverade har högre nivåer av dopamin i hjärnan.*

Okej, det låter ju bra. Men hur ska man göra för att öka dopaminnivån när man sitter uttråkad framför datorn och fyller i ett milslångt excelark som borde varit inlämnat igår?

Den goda nyheten är att:

Det går att träna upp hjärnan att utdela dopamininjektioner!

Du skapar själv förutsättningarna för substansen att flöda. Här är ett par knep:

• Splitta en jobbig uppgift i mindre delar och ge dig själv beröm när du klarat av varje delmål. Till exempel: fyll i excelarket i tre omgångar och belöna dig med en kopp kaffe eller en chokladbit efter varje etapp.

• Prova på gammal hederlig finsk SISU! Forcera dig målmedvetet igenom excelarket och beröm/belöna dig själv extra mycket när du är klar, dopaminkicken kommer som ett brev på posten!

I höstas hade jag en period på jobbet då jag var otroligt omotiverad.

Jag blev inslängd i en ny roll som kändes obekväm och olustig. Först förstod jag inte varför det kändes så, men efter att ha forskat i mitt inre ett tag så kom jag på att det var för att jag upplevde mig som en novis. (Jag hade faktiskt hjälp att klura ut orsaken, samt hur jag skulle göra för att komma vidare. Jag hade lyckan att få bli coachad av Sandra Lindholm i Tenala – kan varmt rekommenderas!)

Eftersom jag skarpt ogillar känslan av att inte bemästra mina arbetsuppgifter så var jag omotiverad. När jag insåg det så kunde jag göra en plan för att återerövra min arbetsmotivation, med delmål och tidslinje. Voilá så gick jag igen peppad till jobbet varje dag!

Det finns en massa annat du kan göra för att höja motivationen på jobbet – se till att du får gå en kurs, skaffa en mentor (eller bli en själv), boka luncher med inspirerande människor... Huvudsaken att du inte bara blir sittande och gräver ner dig i misären utan försöker vända de negativa tankarna till positiva!

I den här texten har jag enbart behandlat motivation på jobbet, men du kanske behöver drivkraft till helt andra saker i ditt liv, såsom att gå ner i vikt, bli av med en dålig vana eller träna mer? Återkommer till det senare, under tiden ska du få inspireras av en klassiker – Arnold Schwarzeneggers motivationsvideo “Who do YOU want to be in life?” Var så god och njut!

*Här kan du till exempel läsa om en studie i saken

På jakt efter ny inspiration?

Igår hade jag förmånen att göra nåt jag njuter av väldigt mycket. Jag var inbjuden att hålla en föreläsning för ett gäng damer, som firade en må bra -helg.

Som vanligt var jag lite nervös före, det är alltid lite pirrigt innan jag “äntrar scenen”, eftersom ingen föreläsning är den andra lik och jag undrar med spänning hur mitt budskap ska mottas. Men så fort jag kommer igång så brukar allt släppa. Så även denhär gången.

Temat var personlig utveckling. Vi diskuterade bland annat passion, målsättningar, visionering, teamarbete, positivt tänkande – och så detdär med att leva med karlar förstås :-)

Att hålla inspirationsföreläsningar är verkligen nåt jag brinner för!

Jag älskar att få komma ut och möta olika grupper, berätta om mentalträning samt dela med mig av min kunskap och mina erfarenheter.

Men att hålla en lyckad presentation är ingen lätt uppgift. Det är många pusselbitar som ska falla på plats. Att man har rätt budskap för rätt publik, att man lyckas knyta an till åhörarna och skapa en bra stämning samt framförallt att de är mottagliga.

Jag blev en gång ombedd att dra ett motivationsföredrag för ett gäng föreningstränare. Glad tackade jag ja och såg framför mig sköna lirare á la Mika Lehkosuo. Föreläsningsdagen kom och förväntansfull fjädrade jag in i auditoriet. Det var bänkat med gäspande gubbar utan tillstymmelse till liv! Efter att jag kommit över den första chocken gjorde jag mitt yttersta för att entusiasmera dem. Jag for omkring som en skottspole på scenen och fyrade av skämt var sjunde minut – vilket man ska göra för att hålla publiken alert – men de förblev i dimman. De var helt enkelt inte mottagliga eller redo för att ta sig an mental utveckling (för min presentation var det ju inget fel på ;-).

Det är nog enda gången som mitt budskap inte fallit i god jord. Oftast brukar min iver smitta av sig och det uppstår intressanta och ibland till och med livliga diskussioner. Många gånger kommer folk fram till mig efteråt och vill prata en stund, vilket gör mig jätteglad. Om jag har lyckats inspirera någon till positiv förändring, har min målsättning uppfyllts.

Min dröm är att inspirera mina medmänniskor på heltid!

”Jag ensam kan inte förändra världen men jag kan kasta en sten i vattnet som skapar många ringar”, har Moder Teresa sagt. DET är min drivkraft! Om jag kan påverka någon att göra ett positivt skifte i sitt liv, få dem att ta ett första steg mot personlig utveckling eller ens få dem att skratta hjärtligt för en stund så har jag bidragit till att göra vår värld lite bättre.

Det är häftigt när man får folk att ryckas med och inse att de kan skapa sin egen lycka – tro på att de kan bli mentalt starkare, hitta mer livsglädje, förbättra sin självkänsla och bli vinnare här i livet. Jag hoppas att jag framöver får många fler tillfällen att förmedla mitt budskap och min inspiration.

Kan knappt vänta på nästa tillfälle att få sprida positiva ringar på vattnet!

Vet du varför du kliver upp ur sängen på morgonen?

Klockradion går igång 06:29. Långsamt som kvällsskyn blir jag medveten om att jag bör vakna till en ny morgon. Foreigners “I want to know what love is” fyller sovrummet och eftersom det är en sång jag gillar skarpt så ligger jag kvar i halvdvala och njuter. När de hurtiga morgonpratarna tar vid rycker jag till.

Helst skulle jag stanna under täcket ett tag till, men tyvärr är det inte ett alternativ. Det finns tider att passa, människor att träffa...

Men vad exakt får mig att överge värmen och bege mig ut i snöyran..??

Är det tanken på det viktiga affärsmötet jag har förberett mig för? Nej. “Viktiga” möten kommer och går…

Doften av nybryggt kaffe som min kära man gjort i ordning? Nja. Näsborrarna rycker till men lyckas inte få med sig resten av kroppen…

Vetskapen om att jag ska få svettas på gymmet innan arbetsdagen börjar? JA! Mina celler samordnar sig till en kraftansträngning, täcket flyger av och jag är redo för en ny dag!

Så varför är just träningen det som får mig igång på morgonen? Kämpar jag för att uppnå ett visst mål, såsom att få större muskler eller fixa 100 kg i bänkpress? Är jag en sån som pressar fram fula ord under en bångnande skivstång och får kickar av att driva mig till ständigt bättre prestationer? Svaret är ett rungande nej.

Jag tränar för att jag njuter av det!

I mitt “förra liv” som toppidrottare tränade jag för att hela tiden bli snabbare, starkare, bättre. Uppnå målsättningar. Även om jag för det mesta var sporrad att utföra mina träningspass så fanns det förstås även sämre dagar då jag var tvungen att piska mig. I dag är situationen en annan.

Nuförtiden sportar jag för att kroppen ska må bra, för att få mer energi och för att sprida njutningsfullt dopamin i hjärnan. Dessutom är min morgonstund på gymmet ofta den enda tidpunkt på dagen som jag helt och hållet är i nuet. Jag tar mig tid att fokusera på hur musklerna arbetar, på att göra rörelserna på rätt sätt, på att andas ordentligt och på hur det känns i kroppen.

Det känns helt underbart att ha kommit ifrån prestationstänkandet!

Jag har en tid jobbat på att överföra detta tankesätt även till andra delar av mitt liv. Under hela min arbetskarriär har jag alltid varit mån om att prestera på topp. Men att jämt och ständigt utföra sina arbetsuppgifter till 100% är egentligen helt onödigt!

Visst är det viktigt att jag gör bra ifrån mig, men det går alldeles utomordentligt bra att dra ner en aning på tempot och lätta lite på kraven. Resultatet behöver inte alltid vara perfekt, oftast räcker det med “good enough”. Vilken enorm lättnad det har varit att inse detta, och dessutom förstå att ingen ens märker att man inte la i högsta växeln vid utförandet av uppgiften eller projektet!

Som nyutexaminerad ekonom hade jag som målsättning att bli en Stor Chef. Jag vill fortfarande bli framgångsrik, men först och främst inombords. Samla fina erfarenheter, känna mig lycklig, uppleva kärlek, lära mig nya saker, utvecklas mentalt och framförallt ha en jäkla massa roligt!

Varför går DU upp ur sängen varje morgon?

Stanna under täcket eller kliva upp, det är frågan!

Jag erkänner härmed ett beroende

Jag känner att det är dags att jag offentliggör mitt beroende.

Jag missbrukar dopamin.

Dopamin är en substans som till sin kemiska struktur liknar amfetamin. Med en viktig skillnad; dopamin är ingen drog, utan ett naturligt ämne som tillverkas i våra hjärnor. Det kallas även för “lyckohormonet”.

Denna substans behövs i en rad viktiga funktioner, bland annat för styrning av motorik, vakenhet, glädje, entusiasm, uppmärksamhet och motivation. Det ingår i hjärnans belöningssystem och ger en kick på samma sätt som droger, säger de som forskat i saken.

Dopamin kan utsöndras av en rad olika orsaker. När vi uppfyller något av våra basbehov, som att äta eller ha sex, belönar hjärnan oss med lite dopamin. Ämnet uppkommer också när vi klarat av en utmaning på jobbet, fyndat på rea, ätit choklad, motionerat, uppnått en målsättning mm. Som en följd känner vi tillfredsställelse och lycka.

Mitt beroende började redan som liten flicka.

Min mamma hade stor tilltro till mina talanger, oavsett vad det gällde. Bland annat tyckte hon att jag minsann hade förutsättningar att bli en skicklig pianist och tog mig enträget till pianolektioner vecka ut och vecka in. Trots det utvecklades jag aldrig till någon pianovirtuos.

Däremot blev jag en hejare på att springa.

Pianoklinkandet gav inte upphov till några som helst kickar hos mig, men att rusa omkring på sportplanen var det roligaste som fanns! Fysisk ansträngning ledde till en härlig dopaminupplevelse. Fast det visste jag ju inte då, jag kände bara glädje när jag sprang så fort eller hoppade så långt jag kunde.

Här lades grunden till mitt dopaminmissbruk.

Några decennier senare strävar jag fortfarande efter dagliga dopaminkickar.

De uppstår kontinuerligt under dagen till exempel av att prestera bra på jobbet eller njuta av eftermiddagskaffet, men framförallt genom att svettas på gymmet varje vardagsmorgon. När folk hör det brukar de utbrista “Oj, det skulle jag också vilja göra, men det skulle jag aldrig klara av”. Bullshit, brukar jag tänka då. Det klarar vem som helst av, bara man är tillräckligt motiverad! Nej, alltså inte motiverad, utan dopamintörstande.

På mentaltränarutbildningen har vi diskuterat motivation ingående. För mig har ordet “motivation” en väldigt negativ klang. Motivation kommer oftast på tal när någonting falerar, när den inte vill infinna sig fast hur man än försöker, och man har svårt att ta itu med saker eller misslyckas med att nå sina mål.

Varför motionerar vi inte fast vi vet att det är nyttigt för kroppen? Varför äter vi inte mindre fast vi vet att vi skulle må bra av att gå ner i vikt?

Jag hävdar att det inte är för att vi skulle sakna motivation. Jag hävdar att det är för att vi får mer dopaminkickar av någonting annat!

Någons hjärna producerar mer lyckohormon av att bemästra ett nytt pianostycke än av att slå rekord på löpbanan. En annans hjärna njuter mer av en halv chokladplatta än av en tallrik morotssallad. Då GÅR det bara inte att ersätta pianospelandet med en löprunda, eller att ersätta godiset med grönsaker. Hjärnan fixar inte det, även om vi skulle vara hur motiverade som helst!

Hjärnan utsöndrar denna glädjesubstans oavsett om det vi gör är nyttigt eller onyttigt. För att vi ska klara av att ändra ett beteende så måste vi få lika mycket - eller mer - dopamin av det nya beteendet. Forskare har dessutom kunnat påvisa, att högre halter av dopamin i hjärnan sporrar oss även under själva utförandet av uppgiften, det utsöndras alltså inte enbart när vi slutfört nånting.

Jag tycker att ordet “motivation” borde slopas helt och hållet!

Det finns ju faktiskt ord som beskriver ett motiverat tillstånd och som klingar mycket mer positivt, såsom sporrad, taggad, peppad... Härmed kommer jag att flitigt börja odla mitt språk med dessa ord istället!

Hög på dopamin under en löprunda i Las Vegas

PS. Dethär med kroppens belöningssystem och dopamin är ett mycket omfattande tema som forskarna lär sig mer om hela tiden. Substansen har inte enbart positiva följder, utan är en bidragande orsak till att vi kan bli beroende av spel, narkotika eller annat. Den är alltså en bra tjänare men dålig herre. Skriver senare mer om hur du kan använda ett ökat dopaminflöde till din fördel.

Det händer bra saker varje dag!

Den insikten har jag kommit till tack vare mitt nyårslöfte. Jag lovade att börja skriva upp bra, fina, roliga händelser i mitt liv på små lappar och samla dem i en burk. Och burken har faktiskt blivit berikad med en ny lapp nästan varje dag. Bra-saks-burken har dessutom haft en oväntad inverkan;

Jag har börjat reflektera över allt bra som händer mig här i livet!

Tidigare har fina händelser ofta gått obemärkta förbi. Kanske för att jag tagit dem för självklarheter? Men nu har jag fäst allt mer uppmärksamhet vid att det finns en massa bra som sker hela tiden! Ibland kan det vara frågan om små saker, såsom att få en överraskande, spontan och hjärtlig kram av sonen. Ibland är det lite större grejer, såsom att få gå på lunch med en kär gammal vän.

Jag har också blivit allt mer och mer medveten om dethär med att jag kan välja hur jag ser på saker och ting. Väljer jag att fästa min uppmärksamhet vid att det är svinkallt ute – eller vid att solen strålar från en klarblå himmel och naturen står i bästa vinterskrud? Väljer jag att tänka på att den italienska glassen med tiramisusmak är ohälsosam och gör mig fet – eller på att det är en stor njutning att dela denna gourmetupplevelse med familjen?

Den här helgen har jag blivit speciellt glad av att göra det fint hemma.

I takt med att julprydnaderna har åkt ner i källaren så har jag blivit allt mer biten av en jättestor inredningsfluga. Eller kanske är det en geting, för ett dylikt sting har jag sällan upplevt. Jag har farit fram som en virvelvind genom hemmet och ordnat, ändrat, ändrat tillbaka, slängt ut, dammat av gamla fynd som väntat i källaren men som nu hittat sina platser... Resten av familjen är måttligt förtjusta, för när inredningsstormen dragit förbi så kan de inte hitta saker och ting på sina invanda ställen längre…

Men tänk att bara en sån sak kan göra en riktigt riktigt glad – att hemmet har en stil som känns rätt, inredningen är i balans och färgerna är sköna för ögat och själen.

Idag skriver jag på min lapp: Fyndade en ny hallmöbel på rea och fräschade upp hemmet med härliga inredningsdetaljer.

En av helgens bra händelser: fyndade ett fint tallriksställ på loppis och det blev en ny inredningsdetalj

Egentid eller egotid?

Vaknar av ett avlägset rop: ”Var är min Simpson-mössa??” Byter sida och burrar mig djupare in under duntäcket, i ett försök att utestänga alla ljud. Kan ändå inte låta bli att uppfatta hur familjens morgonrumba accelererar. Efter att de yrat fram och tillbaka en stund kommer äntligen det underbara ljudet som jag väntat på – ytterdörren slår igen. Jag håller andan. Ska någon ännu komma tillbaka och hojta “Jag glömde mobilen”..??

Men det förblir tyst. Jag insuper tystnaden med alla mina sinnen. Slappnar av och blir sakta alldeles lugn inombords. Kliver upp och går till köket. Märker att det är svinkallt ute, -25 grader. Tänder en brasa i köksspisen och gör i ordning en lyxfrukost. Njuter av min vaniljlatte och myser vid tanken att jag har en hel dag framför mig utan familjen.

Gissa om jag NJÖT när jag sakta sörplade i mig min morgonlatte ur denna vackra kopp!

En enda tanke ryms i min skalle: LJUVA EGENTID!

Egentid är ett flitigt debatterat ämne, speciellt bland småbarnsföräldrar. Vissa anser att egentid är överskattat. Jag har till och med hört sägas att den som har behov av ensamtid inte bör skaffa barn.

Det påståendet får mig att bli mycket konfunderad. Säg den som inte uppskattar en lungn stund för sig själv? OK, det behöver inte vara en hel dag såsom fallet är för mig idag. Ibland kan det räcka med att få dricka en (stor ;) kopp kaffe försjunken i sina egna tankar. Eller att ta en (grundlig ;) dusch i all ensamhet. Eller att gå ut en (milslång ;) sväng med bara hunden som sällskap.

När vår första son var bebis hade jag inte mycket egentid.

Han var ett kolikbarn och vi bodde utomlands utan möjlighet till avlastning av släkt och vänner. Tur nog så har jag en underbar man som hjälpte till så mycket han bara kunde. Förutom varannan söndag eftermiddag. Då satte han sig framför TV:n och var onåbar i två timmar, eftersom han var helt uppslukad av Formel 1.

Detta var en stor källa till frustration för mig. Jag tyckte att helgens bästa familjemystid gick förlorad och att han var egoistisk. Så där satt jag och var beklämd varannan söndag. Tills mitt analytiska sinnelag tog över och jag gick till botten med varför jag kände som jag kände.

För visst ska ju karl’n få se på Formel 1, när motorsport nu råkar vara hans stora intresse! Till slut kom jag på var skon klämde: han hade två timmar egentid, vilket kändes orättvist för mig! Så vi fixade två timmar ensamtid till mig också varannan söndag och vips! så var allting frid och fröjd.

Sedan dess har jag kommit att älska min egentid.

Jag älskar min familj ännu mer. Men ibland behöver Oraklet Mamma en paus från ”Mamma, när är maten klar, jag är jättehungrig?”, ”Mamma, vad blir hundra gånger hundra?”, Mamma, var är min mobil?”. Även orakel måste få ha små ostörda stunder här och där för att ladda batterierna och igen tålmodigt orka svara på den oändliga strömmen av frågor!

Behovet av egentid är helt klart högst individuellt. Extroverta personer klarar sig med lite, om alls någon, medan introverta personer behöver desto mer av den. I dagens sociala samhälle idealiseras en ständig social samvaro, om man inte umgås face-to-face så ska man göra det på nätet. Personer som gillar att även vara för sig själva anses lätt som asociala eller egoistiska.

Men vad anser du, kära läsare, vad är skillnaden på att vara egoistisk versus på att ta hand om sig själv och se till att man får ensamtid när man behöver det?