Klockradion går igång 06:29. Långsamt som kvällsskyn blir jag medveten om att jag bör vakna till en ny morgon. Foreigners “I want to know what love is” fyller sovrummet och eftersom det är en sång jag gillar skarpt så ligger jag kvar i halvdvala och njuter. När de hurtiga morgonpratarna tar vid rycker jag till.
Helst skulle jag stanna under täcket ett tag till, men tyvärr är det inte ett alternativ. Det finns tider att passa, människor att träffa...
Men vad exakt får mig att överge värmen och bege mig ut i snöyran..??
Är det tanken på det viktiga affärsmötet jag har förberett mig för? Nej. “Viktiga” möten kommer och går…
Doften av nybryggt kaffe som min kära man gjort i ordning? Nja. Näsborrarna rycker till men lyckas inte få med sig resten av kroppen…
Vetskapen om att jag ska få svettas på gymmet innan arbetsdagen börjar? JA! Mina celler samordnar sig till en kraftansträngning, täcket flyger av och jag är redo för en ny dag!
Så varför är just träningen det som får mig igång på morgonen? Kämpar jag för att uppnå ett visst mål, såsom att få större muskler eller fixa 100 kg i bänkpress? Är jag en sån som pressar fram fula ord under en bångnande skivstång och får kickar av att driva mig till ständigt bättre prestationer? Svaret är ett rungande nej.
Jag tränar för att jag njuter av det!
I mitt “förra liv” som toppidrottare tränade jag för att hela tiden bli snabbare, starkare, bättre. Uppnå målsättningar. Även om jag för det mesta var sporrad att utföra mina träningspass så fanns det förstås även sämre dagar då jag var tvungen att piska mig. I dag är situationen en annan.
Nuförtiden sportar jag för att kroppen ska må bra, för att få mer energi och för att sprida njutningsfullt dopamin i hjärnan. Dessutom är min morgonstund på gymmet ofta den enda tidpunkt på dagen som jag helt och hållet är i nuet. Jag tar mig tid att fokusera på hur musklerna arbetar, på att göra rörelserna på rätt sätt, på att andas ordentligt och på hur det känns i kroppen.
Det känns helt underbart att ha kommit ifrån prestationstänkandet!
Jag har en tid jobbat på att överföra detta tankesätt även till andra delar av mitt liv. Under hela min arbetskarriär har jag alltid varit mån om att prestera på topp. Men att jämt och ständigt utföra sina arbetsuppgifter till 100% är egentligen helt onödigt!
Visst är det viktigt att jag gör bra ifrån mig, men det går alldeles utomordentligt bra att dra ner en aning på tempot och lätta lite på kraven. Resultatet behöver inte alltid vara perfekt, oftast räcker det med “good enough”. Vilken enorm lättnad det har varit att inse detta, och dessutom förstå att ingen ens märker att man inte la i högsta växeln vid utförandet av uppgiften eller projektet!
Som nyutexaminerad ekonom hade jag som målsättning att bli en Stor Chef. Jag vill fortfarande bli framgångsrik, men först och främst inombords. Samla fina erfarenheter, känna mig lycklig, uppleva kärlek, lära mig nya saker, utvecklas mentalt och framförallt ha en jäkla massa roligt!
Varför går DU upp ur sängen varje morgon?
Stanna under täcket eller kliva upp, det är frågan!