Vaknar av ett avlägset rop: ”Var är min Simpson-mössa??” Byter sida och burrar mig djupare in under duntäcket, i ett försök att utestänga alla ljud. Kan ändå inte låta bli att uppfatta hur familjens morgonrumba accelererar. Efter att de yrat fram och tillbaka en stund kommer äntligen det underbara ljudet som jag väntat på – ytterdörren slår igen. Jag håller andan. Ska någon ännu komma tillbaka och hojta “Jag glömde mobilen”..??
Men det förblir tyst. Jag insuper tystnaden med alla mina sinnen. Slappnar av och blir sakta alldeles lugn inombords. Kliver upp och går till köket. Märker att det är svinkallt ute, -25 grader. Tänder en brasa i köksspisen och gör i ordning en lyxfrukost. Njuter av min vaniljlatte och myser vid tanken att jag har en hel dag framför mig utan familjen.
Gissa om jag NJÖT när jag sakta sörplade i mig min morgonlatte ur denna vackra kopp!
En enda tanke ryms i min skalle: LJUVA EGENTID!
Egentid är ett flitigt debatterat ämne, speciellt bland småbarnsföräldrar. Vissa anser att egentid är överskattat. Jag har till och med hört sägas att den som har behov av ensamtid inte bör skaffa barn.
Det påståendet får mig att bli mycket konfunderad. Säg den som inte uppskattar en lungn stund för sig själv? OK, det behöver inte vara en hel dag såsom fallet är för mig idag. Ibland kan det räcka med att få dricka en (stor ;) kopp kaffe försjunken i sina egna tankar. Eller att ta en (grundlig ;) dusch i all ensamhet. Eller att gå ut en (milslång ;) sväng med bara hunden som sällskap.
När vår första son var bebis hade jag inte mycket egentid.
Han var ett kolikbarn och vi bodde utomlands utan möjlighet till avlastning av släkt och vänner. Tur nog så har jag en underbar man som hjälpte till så mycket han bara kunde. Förutom varannan söndag eftermiddag. Då satte han sig framför TV:n och var onåbar i två timmar, eftersom han var helt uppslukad av Formel 1.
Detta var en stor källa till frustration för mig. Jag tyckte att helgens bästa familjemystid gick förlorad och att han var egoistisk. Så där satt jag och var beklämd varannan söndag. Tills mitt analytiska sinnelag tog över och jag gick till botten med varför jag kände som jag kände.
För visst ska ju karl’n få se på Formel 1, när motorsport nu råkar vara hans stora intresse! Till slut kom jag på var skon klämde: han hade två timmar egentid, vilket kändes orättvist för mig! Så vi fixade två timmar ensamtid till mig också varannan söndag och vips! så var allting frid och fröjd.
Sedan dess har jag kommit att älska min egentid.
Jag älskar min familj ännu mer. Men ibland behöver Oraklet Mamma en paus från ”Mamma, när är maten klar, jag är jättehungrig?”, ”Mamma, vad blir hundra gånger hundra?”, Mamma, var är min mobil?”. Även orakel måste få ha små ostörda stunder här och där för att ladda batterierna och igen tålmodigt orka svara på den oändliga strömmen av frågor!
Behovet av egentid är helt klart högst individuellt. Extroverta personer klarar sig med lite, om alls någon, medan introverta personer behöver desto mer av den. I dagens sociala samhälle idealiseras en ständig social samvaro, om man inte umgås face-to-face så ska man göra det på nätet. Personer som gillar att även vara för sig själva anses lätt som asociala eller egoistiska.
Men vad anser du, kära läsare, vad är skillnaden på att vara egoistisk versus på att ta hand om sig själv och se till att man får ensamtid när man behöver det?