När skrattade du på jobbet senast?

En kort nyhetsnotis i HBL fångade mitt intresse nyligen. "Arbetstagarna har svårt att få psykisk hjälp" löd rubriken. I notisen stod det att efterfrågan på mentalvårdstjänster inom företagshälsovården har stigit drastiskt de senaste åren. Stress och sömnproblem är de främsta anledningarna till det ökade behovet. Antalet företagspsykologer räcker inte till även om de hela tiden blir fler.  

Fundersam bläddrade jag vidare i samma tidning och hajade snart till igen, den här gången när jag kom till ledaren: "Glad hjärna ger goda resultat". Ledarskribenten berättade om en skola i Australien som har infört positiv pedagogik i verksamheten, dvs att man satsar på elevernas och klassernas styrkor istället för att fokusera på svagheterna. Resultatet är bättre prestationer men framförallt ett ökat mentalt välbefinnande.

Skribenten ponerar vad som skulle hända om positiv pedagogik infördes i arbetslivet. Skulle vi bli produktivare och effektivare? Själv tycker jag att en mycket viktigare fråga är: Skulle efterfrågan på mentalvårdstjänster minska? Dvs skulle vi må psykiskt bätte, stressa mindre och bli av med sömnproblem?

Jag är övertygad om att så är fallet!

För en vecka sedan deltog jag i en kickoff som min arbetsgivare ordnade. Eftersom jag studerar till mentaltränare vid sidan av arbetet, hade jag fått en speciell uppgift; jag skulle vara inspirationstalare. För det bör man ju ha på en kickoff! 

På agendan stod (som vanligt) strategi, affärsplan och tillväxtområden. Viktiga teman, som tyvärr avhandlades utan nåt större engagemang av åhörarna. Jag kände pressen växa ju längre eftermiddagen led. Skulle det vara möjligt att liva upp denna spända publik, bryta tystnaden och få kollegerna att öppna upp? 

Till slut var det bara min programpunkt kvar innan middagen. 

Laddad till tusen klev jag upp på scenen och gav järnet!

Långsamt men säkert slutade folk fippla på sina mobiltelefoner och paddar, och började lyssna. Jag bombarderade dem med positiv energi, glödande inspiration och humor i bästa stand up-stil. En timme senare hade gruppen genomgått en total förvandling! Ivriga diskussioner och glada skratt fyllde salen. 

Detta var bara ett litet exempel på vad man kan åstadkomma med positiv pedagogik!

Mental ohälsa är idag den vanligaste orsaken till sjukskrivning. De samhälleliga kostnaderna för att vårda personer med mentala problem uppgår till 900 miljoner euro årligen. Utgifterna för arbetsoförmögenhetspension på grund av psykisk ohälsa är nästan 670 miljoner euro. Det vore en oerhört lönsam investering att satsa på förebyggande vård!

Arbetsrelaterad mental ohälsa, såsom stress och sömnproblem, kan förebyggas med rätt enkla medel. Work-life balance, stresshantering och sömnskola till exempel. För att inte tala om grundläggande faktorer såsom motion och kost. Men framförallt, tror jag, genom att införa mer glädje och positivitet!

Hur ska det gå till i praktiken? Cheferna i organisationen blir de som får axla ansvaret. De har dock redan för mycket på sina bord och kanske inte har kapacitet att sprida solsken och munterhet varhelst de går fram… Dessutom tror jag att det behövs mer konkreta hjälpmedel.

Varför inte anställa en Chief Happiness Ofiicer (CHO)? 

I USA har det blivit populärt att utnämna CHO’s, dvs en person i ledningsgruppen som är ansvarig för arbetstagarnas mentala välbefinnande. Filosofin bakom fenomenet är att en glad medarbetare är en produktiv medarbetare – de facto 12% mer produktiv enligt en undersökning.

Ledarskribenten i HBL var alltså inne på helt rätt spår när hon skrev att en glad hjärna ger bättre resultat. Alla har rätt att ha ett arbete man trivs med. Det behöver inte vara en dans på rosor varje sekund, men man ska inte behöva löpa risk för att bli utbränd eller få sömnproblem. Det ska kännas roligt och meningsfullt att gå till jobbet!

Låt oss hjälpas åt att försöka införa positiv pedagogik i arbetslivet, och därmed minska sjukskrivningarna samt behovet av mentalvårdstjänster. Glada hjärnor ger inte bara goda resultat utan också ett bättre psykiskt välmående och  en ökad livskvalitet!

I full färd med att berätta för mina kolleger hur alla kan bidra till mer arbetsglädje på jobbet

I havets fridfulla famn

Sommarsemestern hägrar bakom hörnet. De viktiga dagarna då vi ska varva ner. Som ett glittrande pärlhalsband av kommande drömförverkliganden ligger dagarna och väntar på att vi ska fånga dem.

Många av oss försöker dock fortfarande lista ut hur dessa få, värdefulla dagar bör utnyttjas på bästa sätt för att uppnå en avkoppling som håller i sig resten av året.

Låt mig komma med ett förslag: åk till kusten!

Havet har nämligen en sällan skådad antistresseffekt.

Jag var 24 när jag lärde känna Havet. Jag minns dagen som igår. Frusen, uttråkad och irriterad satt jag där i segelbåten och guppade. Tanken ” Varför segla när det finns motorbåt?” avlöstes av “Jag kommer aldrig att gilla segling!” i en ständig loop.

Ett år senare var jag delägare i en segelbåt.

Havet hade erövrat mitt hjärta och min livslånga vänskap.

Innan den där första seglatsen hade min kontakt med Havet utgjorts endast av sporadiska, flyktiga möten. Uppvuxen bland skog, insjöar och åkrar tedde sig det vidsträckta vattnet skrämmande till en början. Men Havet gav inte upp så lätt. Det lockade med en doft av stora äventyr. Långsamt sänkte jag min gard och gav det en chans. Och föll pladask! (eller plask :)

Vi har upplevt många äventyr tillsammans, jag och Havet.

Det har tagit mig till underbart vackra skärgårdsställen, platser som jag annars aldrig skulle ha vetat att fanns – vindpinade kobbar, solheta klippor och gästvänliga sommarsamhällen. Det har gungat mig till sömns och uppfriskat mig till nya gryningar.

Ibland har vi också varit osams. Masthöga vågor som våldsamt har träffat båtsidan, vattenkaskader som piskat över däck eller en tät havsdimma som plötsligt rullat in har fått mig att ifrågasätta vänskapen. Men såsom äkta vänner bör så har jag haft överseende med detta burdusa beteende och raskt förlåtit händelserna.

Det fanns en tid då varje sommarweekend och -semester tillbringades till sjöss. Nära och kära började undra över min förvandling från landkrabba till stormskärsmaja och frågade vad som är grejen med att segla. “Havet”, hörde jag mig svara. “Havet har en lugnande effekt på mig”.

Att vistas på, vid och i böljan den blå hade visat sig vara rena rama dundermedicinen för min rastlösa själ! Så fort min blick vandrade ut över vattenytan kände jag pulsen avta. Arbetslivshetsen klingade av och min stressade hjärna fick välbehövlig återhämtning. Effekter som faktiskt blivit vetenskapligt bevisade.

Studier visar att närhet till öppet vatten inverkar positivt på vårt psykiska välbefinnande.

Folk som lever vid oceanen mår bevisligen mentalt bättre. Varför det är så kan vi bara gissa oss till.

Havet påverkar alla våra sinnen. Det doftar på ett visst sätt (frihet och äventyr om du frågar mig). Det har ett kluckande, rogivande läte. Dess blåa färg förmedlar stillhet och dess oändlighet inbjuder till att fantisera vad som finns långt bortom horisonten. Hoppar du i så är du omgiven av livets ursprung - livet uppstod i Havet - och sammanbunden med hela världen.

Idag är segelbåten såld sedan länge. Men tur nog så har jag tillgång till en stuga vid det yttre havsbandet. Där sitter jag i timtal med en kaffekopp i handen, blickar ut över det glittrande vattnet och känner lugnet sprida sig. Ett lugn som jag hoppas att även du har möjlighet att uppleva i sommar!

Glad och avstressad efter ett morgondopp i böljan den blå

Vill du leva 10 år längre?

Jag har världens bästa tips på detta! Och nu tänker jag varken på rökning eller stress (som båda kan förkorta ditt liv med 10 år).

Vad jag har i tankarna är teve-tittande!

Vi finländare tittar på TV i medeltal 3 timmar och 15 minuter VARJE DAG. Det innebär att när du fyller 80 så har du tittat på teve i sisådär 10 år!

Jag slutade titta på TV för fem månader sedan*.

Helt kallt har jag ratat “Finlands Bachelor”, “Superstjärnorna” och “Elastinen Feat.”. Program som tidigare skulle ha fått mig fastnaglad vid TV-rutan. Jag har inte saknat ett enda av dem det minsta!

Tvärtom så har det känts frigörande. Jag har ju fått så mycket tid över till andra, vettigare saker! Inte för att jag har hört till dem som har tittat så mycket som drygt tre timmar på dumburken varje dag. Men minst en halv timme varje dag gick det åt, eftersom tians nyheter och vädret var ett måste varje kväll. Vad fick jag ut av det egentligen?

Har du någonsin tänkt på att typ 95% av nyheterna handlar om negativa händelser?

Terroristattacker, naturkatastrofer, flyktingkriser… Dessa går direkt in i en del av vår hjärna som heter amygdala, vårt “alarmcentrum”, vars uppgift är att uppmärksamma dåliga nyheter. När vi ser allt detta elände så går amygdala på högvarv. Följden är att det utsöndras stresshormoner i blodet. Dessutom stiger pulsen samt blodtrycket och kroppen går in i flyktberedskap.

Detta gör vi frivilligt till oss själva varje kväll precis innan vi går och lägger oss (ifall vi har för vana att se på de sena nyheterna alltså)! Då vi istället borde aktivera våra må-bra-hormoner, såsom oxytocin, så att vårt undermedvetna förbereder sig på att under sömnen koncentrera sig på bra och positiva saker.

Jag har heller inte mycket till övers för skräck- och våldsfilmer. Hjärnan förstår inte skillnaden mellan filmduken och verkligheten, vilket gör att även här triggas amygdala igång och ställer till det i hjärnan och kroppen. En rolig komedi kan jag däremot gärna titta på någon gång nu och då, eftersom skratt är hur hälsosamt som helst för oss!

Nu måste jag erkänna att rubriken var lite missvisande, för om du slutar titta på teve så lever du inte längre…

Men det ger dig en chans att leva BÄTTRE!

Du har i alla fall möjligheten att fylla din tid med saker som gör dig glad och lycklig, såsom att umgås med nära och kära. Fast när jag tänker efter så kanske rubriken inte var helt felaktig i alla fall.. Undersökningar visar nämligen på en stark korrelation mellan teve-tittande och negativ inverkan på både psykisk och fysisk hälsa, såsom att bli överviktig eller insjukna i diabetes.

Tänk om alla skulle använda tre timmar per dag på träning istället! Eller på att skratta och ha roligt tillsammans med familjen. Hur mycket längre skulle vi leva månntro?

PS. Att jag slutat titta på nyheterna innebär inte att jag avskärmat mig från omvärlden. Jag följer istället med medier som är skonsammare för hjärnan, såsom dagstidningar och radio.

*bortsett från TV-sändningen från finalen i hockey-VM :)

När dörrar öppnas

Det är en kulen septembermorgon. Regnet hänger tungt i luften. Bakom vägkröken dyker Solvalla idrottsinstitut upp. Bekant, men annorlunda. Under bilfärden har jag räknat ut att det var 26 år sedan jag senast var här. Tanken är inte precis uppmuntrande - är jag gammal eller är jag gammal?

Jag kör upp till sandplanen där vi tältade då för en evighet sedan, men känner inte igen mig (hallå, vad hade jag väntat mig efter alla dessa år?!). Jag möts av en asfalterad bilparkering kantad av byggnader. I ett sentimentalt försök att hålla kvar gamla tider prickar jag in bilen på den plats där tältet stod 26 år tillbaka i tiden. Sedan stiger jag ut i råluften. Snabbt lokaliserar jag rätt dörr. Tar ett djupt andetag och öppnar den, redo, tror jag...

Föga anade jag vart denna dörr skulle leda mig.

Genom den klev jag in till mentaltränarutbildningens första dag. Samtidigt tog jag det första klivet mot ett nytt liv. Ett lugnare liv. Ett gladare liv. För dörren som öppnades var inte bara en, utan många. De har dykt upp efterhand. En efter en har jag gläntat på dem. Några är redan vidöppna och andra står fortfarande på glänt i väntan på att jag ska våga knuffa upp dem helt och hållet.

De dörrar jag har haft modet att öppna och nyfiket stiga in genom har tagit mig till outforskade inre rum, nya upptäckter, kunskaper och insikter. Jag har lärt mig vad mentalträning är och hur jag kan använda den i olika situationer; för att hantera stress, sätta upp mål, finna inre drivkraft, slappna av och bygga självkänsla, bara för att nämna några. Samt det bästa av allt; för att hjälpa andra!

En av dörrarna som har öppnats på vid gavel – kanske den mest betydelsefulla – är porten till en ny gemenskap.

Och inte vilken gemenskap som helst, utan en helt fantastisk sådan. ”Det känns som att jag har hittat min “tribe”, sa en av kursdeltagarna och jag kan bara instämma. Vilken oerhörd känsla det är att hitta en grupp likasinnade individer och ett sammanhang där man känner sig hemma!

Tänk att man kan finna en så fin gemenskap och ett gäng nya vänner på äldre dar!

Jag är så glad och tacksam över att jag har fått lära känna dessa underbara människor, mina kurskamrater. Det lustiga är att fast vi inte känt varandra mer än några månader så känner jag en sällan skådad samhörighet och tillit. Jag kan slappna av totalt och helt vara mig själv med dem. Jag känner mig verkligt priviligerad över att få uppleva en sådan tillit och trygghet. I klassrummet har vi har delat bekymmer, drömmar och vardagsfrågor. Ibland har vi gråtit. Men framförallt har vi skrattat! Massor. Så att tårarna sprutat.

Åtta månader efter klivet in genom dörren på Solvalla är jag en annan person.

Fast ändå samma. Jag är ju fortfarande jag, men i version 2.0. Ett uppgraderat jag, haha. Och det bästa är att utvecklingen fortsätter. Nya dörrar att sparka upp väntar i höst när utbildningens andra år börjar. Kan knappt vänta!

H. Amy 2.0

PS. Och nej, jag är inte gammal!!

Vad står det på den dörr som DU behöver sparka upp?

Njutningarnas mognare dimensioner - 3 tips

Jag har vid ett par tillfällen – senast igår – lovat att berätta mer om hur man höjer dopaminnivån i hjärnan. En förbättrad dopaminhalt kan ha en gynnsam inverkan på en mängd olika saker, såsom motivationen, minnet, koncentrationen, inlärandet och lyckokänslan i allmänhet.

Här kommer mina tre bästa tips:

1. Motionera

Fysisk aktivitet är det allra bästa du kan göra för att må bra i hjärnkontoret! När du rör på dig frigörs dopamin i hjärnan. Ännu bättre blir effekten om du sätter upp små mål för dig själv under träningen, såsom att orka springa till nästa lyktstolpe.

2. Ät rätt

Dopamin tillverkas av aminosyran tyrosin. Tyrosin finns i proteinrika födoämnen. Eftersom jag inte äter kött – och inte heller vill rekommendera det till andra – så förespråkar jag andra proteinhaltiga livsmedel såsom ägg, ost och fisk. Även äppel, bananer, mandel, rödbeta och avokado innehåller mycket tyrosin.

3. Visa tacksamhet

Forskning har visat att när vi känner tacksamhet så frigörs dopamin. För mig har detta varit den avgörande punkten. Att inte hela tiden jaga efter de där kickarna med enorma dopaminutsöndringar, utan att istället vara tacksam för det jag har här och nu.

Om du hör till dem som strävar efter extrema kickar så har jag ytterligare ett tips: Se till att få jämna doser av dopaminet längs dagen. Sätt upp små målsättningar för dig själv och belöna dig när du uppnått dem. Ta en kopp kaffe eller en chokladbit (ämnen som också kan leda till dopaminberoende, ja, men några njutningar i livet måste man ju få ha :). Beröm dig själv och bara gotta dig åt att du lyckats.

Även om jag har blivit av med mitt behov av de där överstora dopaminflödena så måste jag erkänna att fartens tjusning är svår att överge. Fortfarande älskar jag snabba bilar och är barnsligt lycklig varje gång bilen accelererar från 0-100 på 3 sekunder och jag trycks bakåt i förarsätet. En känsla jag inte kan avstå. Men det kanske inte heller är nödvändigt?

När allt kommer omkring så är det väl inte alldeles fel med lite sex, drugs and rock’n’roll i våra liv nu och då… Så länge det inte går till överdrift eller blir en dålig vana. Och man inte kör över någon med vattenskoter...

Tacksamheten över att ha fått promenera med familjen på en strand i Karibien i februari får dopaminnivåerna att skjuta i höjden!

Sex, drugs and rock’n’roll

Jag har en skada i nacken som gör sig påmind nu som då. Den kom till för länge sedan i slalombackens svarta pist, där jag helt plötsligt fann mig vara uppe i högre farter än vad min skidteknik klarade av. Rätt som det var for jag som en skidförsedd missil genom luften, gjorde en renodlad mollbergare och landade på nacken.

Min man har också en skada på grund av min framfart. Han blev offer för mitt grymma ös när jag kom gasande i hundra knop med vattenskoter. Påkörningen skedde i misstag förstås men sedan dess så har han ständig värk i ena benet…

Ni som känner mig sedan länge vet att jag alltid har varit en stor vän av fart, spänning och action. Ju fortare det går, desto roligare är det! Men ibland har det alltså gått lite för fort.

Till all lycka har jag lugnat ner mig genom åren.

De ovan nämnda skadorna ledde väl till ett första nerlugnande – men typ inte till så mycket mer än saktare fart i slalombacken och på vattenskoter. Följande kliv mot ett stillsammare liv tog jag när barnen kom till världen och jag förstod att jag behövdes som oskadad mamma. Det slutliga uppvaknandet skedde för några år sedan.

Jag var nämligen också känd som det ultimata partydjuret. Den som kunde liva upp vilken tråkfest som helst, om jag bara var på det humöret – och oftast var jag. Efter att återigen en kväll (+natt) ha agerat festfixare no1 vaknade jag upp, och som en blixt från klar himmel fick jag ett anfall av klarsynthet – tänkte att nej nu får det vara nog! Jag vill inte längre vara den som svingar mig i takkronan och stepdansar på bardisken. Det var väl helt ok när man var 20 men om man som 40-åring fortfarande håller på med samma sak så är man ju bara patetisk.

Vilket brutalt uppvaknande till verkligheten!

Efter det följde en total tomhet. Samt en innerlig självrannsakan. Tidigare tänkte jag att en fartfylld livsstil á la sex, drugs and rock’n’roll var en del av min personlighet. Idag tänker jag annorlunda. När jag lärde känna dopaminet så insåg jag hur allting ligger till!

Jag har nog lidit av dopaminbrist!

Dopaminet ingår i hjärnans belöningssytem och aktiveras när vi uppfyller ett behov, uppnår en målsättning eller gör nåt lustfyllt. Dopaminet är som ett tvåeggat svärd. Å ena sidan är det livsviktigt för att vi ska må bra. Å andra sidan kan det “kidnappa” hjärnan så att vi blir beroende och gör vad som helst för att få rikliga, regelbundna dopamininjektioner.

Nyckeln till mentalt välmående för mig var att dels höja dopaminnivån i hjärnan på naturlig väg och dels uppnå en större jämnfördelning av dopaminkickarna. Resultatet är ett mer harmoniskt jag. Läs min blogg imorgon så får du veta hur man gör!

Mitt forna jag i full fart med att liva upp en fest för ett antal år sedan...

Gör deadlinen till din bästa vän

Brukar du ha svårt att komma igång med saker och ting? Är du en mästare på att skjuta upp jobbiga saker till i morgon, till på måndag, till efter semestern..??

Själv är jag en riktig uppskjutarexpert. Jag kommer igång på allvar med tunga arbetsuppgifter först när deadlinen kryper skrämmande nära.

En gång i tiden gjorde detta beteende mig stressad. Det var innan år 1999.

Har du hört talas om ställtid? Begreppet blev känt för den breda allmänheten år 1999, då professor Bodil Jönsson gav ut sin bok “Tio tankar om tid”, som snabbt blev en bästsäljare. Även jag skaffade boken och hade mycket nytta av den! I boken beskriver Bodil ställtid såhär:

”Ställtid innebär tid att ställa i ordning, ställa av och ställa om. Också i ditt inre. Det mesta blir bättre gjort och roligare om du får den ställtid du behöver.”

Ställtid är alltså den tid som går när du förbereder dig för ett åtagande. Ju svårare uppgift, desto längre ställtid behöver du. Ställtid är nödvändigt och alltså en bra sak, när du får tillräckligt av den så mår du bra.

Just nu har jag ställtid.

Jag borde göra en affärsplan inför ett möte imorgon. Jag har varit medveten om mötet redan i tre veckors tid, men jag har ännu inte börjat på planen. Idag har jag istället ägnat mig åt allehanda småsaker, såsom påtat i trädgården, vattnat blommorna och sytt om en T-shirt. Och nu bloggar jag.

Känns det igen? Du sysselsätter dig med en massa småsaker bara för att slippa börja med det jobbiga. Du känner dig oproduktiv men kan ändå inte förmå dig att komma till skott.

Ta det lugnt – denna till synes ineffektiva tid är allt annat än bortkastad! Den är en investering i ditt inre välbefinnande.

Nuförtiden är deadlinen min bästa vän.

Jag vet att medan jag sitter där framför symaskinen så arbetar mitt undermedvetna på högvarv. Min hjärna laddar batterierna och riktar in sig på den förestående uppgiften. När jag väl börjar så kommer att klara av uppdraget även denhär gången, mirakulöst nog, för att jag har fått ha min ställtid.

Boken Tio tankar om tid av Bodil Jönsson är fylld med kloka tidstankar, rekommenderas!

Vårstäda ditt inre förråd

Vilket underbart vårväder solen bjöd oss på i helgen! Har jag hört... Själv var jag instängd i källaren i två dagar.

Helt frivilligt, faktiskt.

Jag har varit totalt uppslukad av Den Stora Vårstädningen.

Oj så jag har röjt och rensat! Resultatet är ordning och reda samt tre stora lådor proppfyllda med ratade saker.

Allt eftersom ordningen infann sig i skåp och hyllor så grodde sig en tanke allt starkare. På våren vaknar vår lust att rensa ut allt gammalt skräp och göra plats för nya, fräscha ting. Men varför fokuserar vi bara på att ha det fint runt omkring oss?

Det vore ju faktiskt ännu viktigare att göra en stor utrensning i vårt inre!

Vi människor har en tendens att både älta gamla händelser och oroa oss för framtiden. Men 98% av det som vi oroar oss för inträffar aldrig, visar undersökningar. Tänk så onödigt att slösa energi på att gå omkring och vara ängslig för sånt som aldrig ens slår in!

Våra hjärnor är likadana som mitt källarförråd – om den är fylld med en massa skräp (oro) så finns det inte plats för allt det fina som vi vill bevara och ge mer utrymme åt. Dags alltså att sortera bort all ängslan! Men hur gör man i praktiken? Här kommer tre tips:

1. Släpp alla tankar på sådant du inte kan påverka
Sluta genast oroa dig för världsekonomin, rymdskrot eller zikainfluensan. De lever sina egna liv som du inte kan påverka hur mycket du än tänker på dem.

2. Ersätt oron med hopp
Om du ändå inte kan låta bli att fundera på saker du inte kan kontrollera, så tänk på dem hoppfullt istället. Tro på att allting kommer att ordna sig. Hopp ger oss lugn och tillförsikt till framtiden.

3. Gör en handlingsplan
Är du rädd för att bli av med jobbet? Gå en kurs som gör dig mer attraktiv på arbetsmarknaden. Oroar du dig för hur du ska klara ekonomin? Bokför dina utgifter under några veckors tid samt gör upp en sparplan. Är du ängslig för att värken i sidan är tecken på en allvarlig sjukdom? Gå till läkare och få saken undersökt. Låt inte oron ta övertaget, utan klura ut vad du kan göra just nu.

Allting handlar om att skapa ett nytt förhållningssätt.

Oro grundar sig på ovisshet, så du behöver sätta fingret på rädslan och istället bygga upp gynnsamma förväntningar. För så lustigt fungerar våra hjärnor att positiva föreställningar om framtiden får oss att bli gladare även i nuet!

Såhär på våren finns förnyelse naturligt i oss. Det är en ypperlig tid att tömma den mentala sopcontainern och göra rum för fräscha, glada tankar!

Låt vårsolen lysa upp alla mörka vrår i ditt inre förråd och låt vårvindarna blåsa dem rent från all skit!

Må bra i grunden – lev i stunden!

Carpe diem. Fånga dagen. Ett bevingat uttryck som den romerska poeten Horatius myntade i tiderna. Ordspråket fick global spridning år 1989 genom filmen Döda Poeters Sällskap med Robin Williams i huvudrollen.

Plötsligt skulle alla leva i nuet. Ta dagen som den kommer. Njuta av stunden.

Senare har begreppet mindfulness - medveten närvaro - blivit oerhört populärt. Det handlar om att öva sig i att avsiktligt vara medveten om det som händer i nuet. För det är ju så vanligt att vi hela tiden går omkring och längtar efter något bättre och drömmer om hur lyckliga vi ska bli SEN. Sen när vi har råd med drömhuset eller får drömjobbet.

Mindfulness handlar om att fokusera på det som finns just här och just nu.

Det är vettigt. Faktum är att vi har bara idag.

Men i mitt huvud snurrar ständigt visioner om nästa semester, nästa helg, ja nästa dag. Vilken tid jag bör gå upp för att hinna träna, hurudana kläder jag ska ta på mig, vilka arbetsuppgifter jag vill hinna med, vad jag tänker laga till middag…

Att strukturera upp morgondagen och framtiden ger mig ett inre lugn. Plus att jag får vällustiga dopaminkickar när jag väl genomfört mina planer.

Ibland blir jag dock irriterad på mig själv för att jag inte lever i nuet!

Imorgon finns inte, annat än i teorin. Nuet är det enda vi kan påverka. Så jag har gjort ett experiment den här påsken; jag har testat hur det är att leva i nuet.

Experimentet utföll både väl och mindre väl…

Det dåliga först – en kväll glömde jag bort att laga middag till familjen.  Jag var totalt uppslukad av en bok som jag satt och läste i skenet av ett stearinljus, då resten av familjen kom instövlandes från garaget klockan halv tio på kvällen och undrade om det fanns någon mat… En annan kväll missade jag att föra sonen till hans träningar eftersom jag satt och fokuserade på min andning.

Men det hände massor med bra saker!

Jag har försökt att verkligen koncentrera mig på mina sysslor. Känna dofter, smaker, ljud, rörelser. Ibland har jag satt mig ner och djupandats. Jag har också tagit mig tid att bara vara i stunden. På morgnarna har jag inte störtat upp från sängen som jag brukar. Istället har jag öppnat gardinerna och lagt mig och tittat ut på trädtoppar, moln och flygplan. Verkligen betraktat dem. Det har gett mig en väldigt annorlunda, men mycket skön, start på dagen.

Att vara närvarande är enormt utmanande och kräver en hel del träning och tålamod. Men detta förhållningssätt till vardagen är ju bara så rogivande! Det enda jag kommer på att beskriva upplevelsen med är att jag har känt mig förankrad i mig själv. Harmonisk, trygg och glad.

Kommer jag nu att sluta planera framåt? Nej, för det sitter i mitt DNA och det gör mig lugn. Men jag har kommit på att jag även behöver ett annat sorts lugn – det som jag får av att stanna upp nu och då under dagen. Det sänker stresshormonerna och höjer måbrakänslan.

Jag kan varmt rekommendera för var och en att träna på att vara mer närvarande i nuet och tänka på vad som gör dig lycklig JUST NU!

"Människorna förr i tiden
var så gammalmodiga.
De åt och drack och sov
och - var lyckliga."

Talang är en myt!

Du har säkert haft en aha-upplevelse nångång, då du helt plötsligt har förstått hur något hänger ihop. Det är en härlig känsla!

Jag kommer speciellt bra ihåg ett heureka-ögonblick jag hade för ett antal år sedan. Det var den stunden då jag insåg att:

Talang är sekundärt!

Insikten var ett resultat av ett tankearbete som inleddes när jag läste en intervju med alpinåkaren Kalle Palanders pappa och tränare Jouni. Jouni ansåg att Kalle aldrig har varit speciellt talangfull, utan att hans framgångar enbart är resultatet av hård och målmedveten träning.

Egentligen är det helt logiskt. Tänk dig två lika begåvade löpare. Vilken av dem blir mer framgångsrik – den som tränar flitigt, eller den som bara litar till sin talang och inte lägger ett strå i kors för att utvecklas? Svaret är uppenbart.

Ologiskt, däremot, är varför vårt samhälle avgudar talang. Det ordnas talangjakter i långa banor och talangscouter far runt för att hitta de största begåvningarna.

Istället borde vi hylla ansträngning!

Ända fram till den där heureka-upplevelsen hade jag levt i tron att jag kan bli framgångsrik i något endast om jag är begåvad inom det området.

En bok som jag läser just nu gjorde mig påmind om mitta forna aha-ögonblick. Den heter “Mindset – du blir vad du tänker” och är skriven av Carol Dweck, en av världens ledande forskare inom personlighets-, social- och utvecklingspsykologi.

Carol har i sin forskning kommit fram till att det finns två typer av människor – de som har ett statiskt och de som har ett dynamiskt tankesätt.

Ett statiskt förhållningssätt innebär att man tänker så som jag gjorde förut – att vår fallenhet för saker och ting är huggen i sten. Till exempel ansåg jag att eftersom jag inte har anlag för att lära mig teckna bra så är det lönlöst att ens försöka. Och att jag inte är tillräckligt musikalisk för att någonsin bli en pianovirtuos. Jag betraktade också min intelligenskvot som oföränderlig.

Vilken enorm befrielse det var när jag förstod att jag inte behöver ha en medfödd förmåga i någonting för att bli bra på det!

Tjurskallighet, DET är vad man behöver! Då har du ett dynamiskt förhållningssätt; du litar på att du kan utveckla dina förmågor genom att anstränga dig.

Det gäller så gott som allt här i livet. Vi kan faktiskt träna upp även vår intelligens, tvärtemot vad den starkt ingrodda uppfattningen säger om att intelligens är statiskt. Men det underbara är att vår hjärna är plastisk, vilket innebär att den omformas hela tiden och vi kan träna den likt en muskel!

Så ge inte upp fast du tror dig sakna talang!

Vi är alla födda med olika anlag, intressen och temperament, men var och en av oss kan utvecklas och bli hur bra som helst – det enda som krävs är träget arbete, erfarenhet och framförallt viljan att anta nya utmaningar!

Jag skulle rekommendera alla talangjägare att härefter fokusera på att hitta de som har en passion för att utvecklas och bli bättre, är villiga att arbeta hårt och är envisa som åsnor…

Inredningsöga var en av de egenskaper jag trodde var medfödd, och saknade, men ååå så glad jag blev när jag förstod att det också går att träna upp!