Det är en kulen septembermorgon. Regnet hänger tungt i luften. Bakom vägkröken dyker Solvalla idrottsinstitut upp. Bekant, men annorlunda. Under bilfärden har jag räknat ut att det var 26 år sedan jag senast var här. Tanken är inte precis uppmuntrande - är jag gammal eller är jag gammal?
Jag kör upp till sandplanen där vi tältade då för en evighet sedan, men känner inte igen mig (hallå, vad hade jag väntat mig efter alla dessa år?!). Jag möts av en asfalterad bilparkering kantad av byggnader. I ett sentimentalt försök att hålla kvar gamla tider prickar jag in bilen på den plats där tältet stod 26 år tillbaka i tiden. Sedan stiger jag ut i råluften. Snabbt lokaliserar jag rätt dörr. Tar ett djupt andetag och öppnar den, redo, tror jag...
Föga anade jag vart denna dörr skulle leda mig.
Genom den klev jag in till mentaltränarutbildningens första dag. Samtidigt tog jag det första klivet mot ett nytt liv. Ett lugnare liv. Ett gladare liv. För dörren som öppnades var inte bara en, utan många. De har dykt upp efterhand. En efter en har jag gläntat på dem. Några är redan vidöppna och andra står fortfarande på glänt i väntan på att jag ska våga knuffa upp dem helt och hållet.
De dörrar jag har haft modet att öppna och nyfiket stiga in genom har tagit mig till outforskade inre rum, nya upptäckter, kunskaper och insikter. Jag har lärt mig vad mentalträning är och hur jag kan använda den i olika situationer; för att hantera stress, sätta upp mål, finna inre drivkraft, slappna av och bygga självkänsla, bara för att nämna några. Samt det bästa av allt; för att hjälpa andra!
En av dörrarna som har öppnats på vid gavel – kanske den mest betydelsefulla – är porten till en ny gemenskap.
Och inte vilken gemenskap som helst, utan en helt fantastisk sådan. ”Det känns som att jag har hittat min “tribe”, sa en av kursdeltagarna och jag kan bara instämma. Vilken oerhörd känsla det är att hitta en grupp likasinnade individer och ett sammanhang där man känner sig hemma!
Tänk att man kan finna en så fin gemenskap och ett gäng nya vänner på äldre dar!
Jag är så glad och tacksam över att jag har fått lära känna dessa underbara människor, mina kurskamrater. Det lustiga är att fast vi inte känt varandra mer än några månader så känner jag en sällan skådad samhörighet och tillit. Jag kan slappna av totalt och helt vara mig själv med dem. Jag känner mig verkligt priviligerad över att få uppleva en sådan tillit och trygghet. I klassrummet har vi har delat bekymmer, drömmar och vardagsfrågor. Ibland har vi gråtit. Men framförallt har vi skrattat! Massor. Så att tårarna sprutat.
Åtta månader efter klivet in genom dörren på Solvalla är jag en annan person.
Fast ändå samma. Jag är ju fortfarande jag, men i version 2.0. Ett uppgraderat jag, haha. Och det bästa är att utvecklingen fortsätter. Nya dörrar att sparka upp väntar i höst när utbildningens andra år börjar. Kan knappt vänta!
H. Amy 2.0
PS. Och nej, jag är inte gammal!!
Vad står det på den dörr som DU behöver sparka upp?