Måndag morgon. Totalt höstmörker, regnblank asfalt och långrandiga radiomorgonpratare. Bilfärden in till stan går nästan som på autopilot, morgonträningen likaså. Skyndar in i duschen i hopp om att hetvattnet ska få mig ur autopilot-mode innan veckans första möte kl 9.

Där står jag i duschen och väntar på inspiration inför arbetsveckan.

Plötsligt blir jag varse om en melodi. “Hjälp nu är det kört, jag har börjat höra röster”, hinner jag tänka före jag fattar att sången kommer från duschbåset bredvid.

“Undrar vad hon har för hemligt vapen mot dystra höstmorgnar”, tänker jag lite avundsjukt, nyfiket och uppiggad. Stänger kranen och känner mig lite mer redo att ta mig an en ny arbetsvecka.

Kvinnan som gnolat så intensivt kliver ut ur duschen ungefär samtidigt. Hon fortsätter nynna och jag kommenterar muntert “Vad roligt att höra någon sjunga sådär glatt på måndag morgon”.

Kvinnan tittar upp och brister i gråt.

Jag står mållös och handfallen. Hon hulkar fram en förklaring: “Min pappa gick bort i förra veckan. Han älskade denhär sången”.

“Han föll ner från hustaket i onsdags och dog på direkten”, fortsätter hon stötvis.

Jag är totalt överrumplad. Beklagar det skedda och frågar försiktigt om hon vill prata mer om saken. Det vill hon. Medan vi gör oss i ordning för arbetsdagen lättar hon sitt hjärta. Sen skiljs vi åt, men hon dröjer kvar i mina tankar en lång stund.

Jag hade blivit påmind om livets skörhet, om hur snabbt allting bara kan ta slut.

Kvinnans pappa fick inte uppleva denna måndagsmorgon. Men det får jag. Plötsligt bångnar jag under en enorm tacksamhetskänsla. Vad spelar det för roll med höstmörker, tråkiga radiopratare och tidiga morgnar när det finns så mycket att vara tacksam över! Livet, familjen, arbetet, hälsan, vännerna, ja ALLT!

Den tillfälligt borttappade inspirationen är tillbaka, tänk så besynnerligt att det behövdes en annan människas sorg till det..