Bilkön sniglar sig framåt. Att ta sig ut från Helsingfors är inte precis det mest fartfyllda man kan sysselsätta sig med halv fem en vardagseftermiddag. Nåväl, bara att ta det lugnt och knäppa på radion. En gammal goding strömmar ut; Bohemian Rhapsody med Queen.
Utan att tänka desto mer på saken börjar jag sjunga med i låten och sittdansa, en favoritsysselsättning i bilen. Stannar för rött ljus som lyser ilsket i novembermörkret, men låter mig inte bekomma utan dansar vidare med inlevelse.
Så sker en ödesdiger räcka av händelser.
Bilkön framför försvinner i fjärran, rödljuset slår om till grönt samtidigt som Freddie Mercury sätter i en högre växel och jag följer hans exempel. Omedvetet blir jag lite för ivrig med gaspedalen och plötsligt flammar skyn upp. Sången fastnar i halsen när jag fattar att jag just blivit fotograferad av en fartkamera! Resten av hemresan sker i moloket tillstånd, utan sång och dans.
Väl hemma använder jag all min mentaltränarkapacitet till att coacha mig själv. Hänt är hänt och det enda jag kan göra nu är att släppa saken. Detta lyckas förvånansvärt bra och irritationen över misstaget börjar klinga av.
14-årige sonen märker dock att jag är disträ och undrar om allt är bra. Harmen slår till med förnyad kraft och får mig att hoppa jämfota av irritation medan jag berättar vad som hänt.
Sonen börjar gapskratta, tar min hand, leder mig till närmsta stol och ber mig sätta mig.
Han placerar sig framför mig och säger:
“Sätt dig i en så bekväm ställning som möjligt.
Lägg dina händer på magen och slut ögonen.
Ta nu ett djupt andetag och andas ända ner i magen, känn hur din mage blir större av luften.
Andas in via näsan och ut genom munnen.
Upprepa långsamt tio gånger."
Snällt gör jag som han säger och känner hur jag blir lugnare och mer bekymmersfri för varje andetag.
När jag öppnar ögonen igen sitter sonen där och skrattar försmädligt. Jag skrattar med honom, vi vet båda att jag just har fått smaka på min egen medicin.
Senare på kvällen kan jag inte låta bli att fnissa åt det skedda, speciellt när jag tänker på hur fartkamerans bild kommer att se ut. En energiskt sittdansande och sångvrålande figur mitt i värsta rusningstrafiken en slaskig eftermiddag i november hör nog inte till vanligheterna…
Oops jag blev plåtad!