Vad minns du från ungdomens somrar? Familjens tältsemester, första sommarjobbet, strandhäng med kompisarna…??
Själv minns jag… sportplaner! Dallrande heta tartanbanor, symmetriskt nyklippta gräsplaner, välfyllda hejande läktare... Starterns visslingar, spikskornas tjuffande, slutrakans undsättning… Målstrecket, prispallen, långduschen…
Det är intensiva, alldeles otroligt härliga minnesbilder!
Hur i all sin dar är det möjligt att ha en så romantiserad bild av SPORTPLANER, av alla ställen!!?? :-D :-D
Ja säg det, men av någon anledning har jag totalt glömt de tävlingsdagar då det var monstruös motvind på upploppet eller regnade småspik en hel dag eller jag förlorade på målstrecket. Allt är bara idel solsken och glädje när jag tänker tillbaka på de där ungdomens somrar när jag drog land och rike runt och sprang utav sjutton på sportplan efter sportplan.
I sommar har jag fått återuppleva dessa mina fina minnesskatter!
Egentligen började min resa tillbaka till ungdomen redan i höstas. Då beslöt Svenska Finlands Idrottsförbund (SFI) att starta upp ett projekt kring mental träning för idrottare och tränare, och grundade Mentis-gruppen. Jag fick möjligheten att delta i projektet som en av gruppens mentala tränare, vilka SFI-idrottarna kan vända sig till när de känner att de behöver hjälp och stöd.
Mentis körde igång med verksamheten på SFI:s traditionella höstläger i Kuortane. Redan då började cirkeln slutas; jag var tillbaka i SFI:s verksamhet där jag som 16-åring fick uppleva en fantastisk gemenskap och det stöd jag behövde för att få fart på min friidrottskarriär.
Inomhushallens bekanta doft, ljud och stämning gjorde mig alldeles upprymd där i Kuortane. Det började spritta i benen. Som i trans drog jag löptrikåerna på och körde intervaller på de studsiga löpbanorna. Under några intensiva intervalldrag var jag 16 år igen.
Den gamla sprintern i mig jublade.
Ännu mer förtjust jublade den för ett par veckor sedan, när jag gjorde comeback i Kalevaspelen, dvs finska mästerskapen i friidrott, efter en paus på 25 år! Då som tävlande, nu som mental tränare.
Det kändes dock inte närapå som ett kvartssekel sen sist, snarare som om jag inte haft någon paus alls! Allt var precis som förr. Känslan av stortävling, pirret i magen, vetskapen att ”nu gäller det”…
När jag stod där vid sportplanskanten kom det över mig en känsla av den mest fullkomliga frid. En känsla av att ha kommit hem. En känsla av att det är precis här jag ska vara just nu.
Att få ge tillbaka till idrotten, som i tiderna har gett mig så otroligt mycket, känns helt magiskt!
Som gammal toppidrottare vet jag hur tufft det kan vara att få livet att gå ihop när man försöker göra idrottskarriär. Om jag kan hjälpa och inspirera sportande ungdomar, som nu är i samma situation som jag var då, så känns det som ett enormt meningsfullt och viktigt uppdrag!
Efter 25 år på vift är jag tillbaka i den kära idrottsfamiljen. Cirkeln är sluten.
Lika soligt på sportplanen nu som då :-D Notera byxorna från 80-talet :-D