Coronan hade precis kopplat sitt grepp om världen då jag plötsligt fann mig själv i rollen som hemmamamma. Man kunde tro att två tonårspojkar inte längre behöver sin morsa, men de är ju faktiskt värre än fyraåringar!
Att få upp dem ur sängen på mornarna var minst en halvtimmes långt projekt, då jag uppbringade alla mentaltränarmetoder för att bibehålla min moderliga kärleksfullhet, så att de hann logga in till sin distansskola fem sekunder före timstart. Dessutom lät det i ett: ”Mamma finns det MAAAAT”.
En dag vid lunchtid, när jag hade fullt sjå att jonglera med kastrullen och stekpannan, ringde min kompis Gutte, som också är mentaltränare. ”Nu ska vi starta podcast om mental träning”, sa han glatt.
”Jep jep”, svarade jag och jagade två köttbullar som försökte undkomma stekpannans heta olja, medan jag tänkte på hur enfaldigt nördig jag låter på band.
Två dar senare hade jag lyxig egentid, hurtigt joggandes längs landsvägsrenen, då det slog mig (mina bästa idéer dyker alltid upp vid vägrenen):
Vi ska podda om hur man förebygger psykisk ohälsa!
Den senaste tiden hade jag i mitt arbete som mental tränare tagit del av allt fler miserabla livshistorier om urjobbigt mentalt illamående. I flertalet av fallen kunde jag se att illamåendet skulle ha gått att förebygga, eller lindra märkbart, om åtgärder bara hade satts in i tid.
DET är nåt som jag verkligen brinner för att tala om och sprida kunskap om! DET vill jag podda om trots att jag aldrig gillat hur jag låter på band! Efter ett kort men ivrigt samtal till Gutte var saken klar – han hade gjort helt samma upptäckt om det utbredda psykiska illamåendet.
Men HUR gör man en podcast? Jag hade noll koll på hur man poddar.
Gutte visste inte heller så mycket. Av sin granne fick han låna mikrofonmyggor som man kopplar direkt till mobiltelefonen och av min brorsa fick jag låna en sommarstuga där vi kunde banda in, utan distanserande skolelever ropandes efter mat med 15 minuters mellanrum.
Där föddes våra första inspelningar och jag var lååångt utanför min bekvämlighetszon. Men jag kämpade på. Våra tappra bandningsförsök till trots gick det vi åstadkom inte att använda. Inte på långt när. Vi lät som Piff och Puff i seniortappning.
De följande veckorna fick hemfolket nöja sig med slarvigt ihoprafsade halvfabrikatsluncher medan jag insöp podcastinformation från cybervärlden. Aha-upplevelserna droppade tätt och jag började bilda mig en uppfattning om hur man borde gå tillväga för att åstadkomma en kvalitetspodd.
Efter införskaffandet av en adekvat bordsmikrofon var vi redo att banda på nytt.
Ljudet blev betydligt bättre men vi lät fortfarande som uppstyltade wannabe-poddare. Vi kunde föra hur bra och lediga diskussioner som helst, men så fort vi tryckte på record-knappen så låste vi oss och fick bara fram plattityder. Min frustration växte och otaliga gånger var jag redo att slå handskarna i disken.
Men ibland är det en välsignelse att vara begåvad med dum envishet och att inte ge upp i första taget.
Jag insåg ju att sällan behärskar man nya saker från dag ett; även om man skulle ha talang för nåt så krävs det övning innan man blir bra. I det här fallet var talangen ganska så ringa, kan jag förtälja, så det krävdes myyycket övning!
Jag lärde mig också att med dagens teknik kan man göra smärre underverk, vilken glädjande upptäckt! Med hjälp av ett avancerat program för ljudhantering lät vi inte längre som pensionärs-Piff och Puff. Det var ju dessutom hur roligt som helst att klippa ihop ljudfiler, efter ett tag kunde jag inte fatta att jag haft sån åga för att ens ladda ner det där klipprogrammet!
Några mödosamma veckor senare hade vi knåpat ihop det första avsnittet och lanserade med spänning vår podcast, som vi döpte till Mentalkanalen (stort tack till min man som snilleblixtade fram namnet). Rätt snabbt kunde vi pusta ut eftersom podden fick ett enormt fint mottagande.
För mig var det dessutom en personlig vinst, eftersom det kändes extra jobbigt att gå utanför min comfort zone den här gången.
Men därför blev det också extra belönande när jag väl gjorde det, och kom över rädslan att prata in på band samt tröskeln att lära mig ny teknik. Jag är superglad att jag pushade mig, och kan återigen konstatera att det är utanför bekvämlighetszonen som vi växer allra mest som människor!
Vad skulle du vilja göra som ligger utanför din trygghetzon? Vad skulle vara första steget mot zonens kant? Varför inte ta det redan idag?! Det är värt det, jag lovar!
(Tre inspelade avsnitt senare är vi fortfarande shaky men låter oss inte stoppas av det. Vi är superglada över att få sprida ett budskap som är viktigt för oss båda – hur man ska förebygga psykisk ohälsa – och hoppas att vi når ut med det till alla därute som behöver kunskap, hopp och ett bättre mentalmående! Du kan lyssna på Mentalkanalen här)
Hoppa modigt ut ut bekvämlighetszonen och upptäck nya möjligheter att utvecklas och växa som människa!