”Jag är ingen julmänniska”, har min standardkommentar varit typ de senaste 20 åren när julen kommit på tal. ”Skulle alltid helst resa bort över julen”, brukar jag fortsätta.
Varför säger jag så per automatik?
Vad innebär det egentligen att vara en julmänniska?
Ja, det är en person som i god tid bestämmer om julen denna gång ska gå i rött, guld eller naturmaterial, utarbetar en julpyntsplan, drar fram fem lådor med juldekorationer och kompletterar med årets jultrender från jul.fi.
(Låt mig tänka… Jag julpyntade lagom till första advent och måste erkänna att jag spenderat en olovligt stor summa pengar på nya juldekorationer…)
Det är också en person som lyssnar på glättig julmusik, dricker översöt glögg och julmust samt doftar pepparkakor minst fyra veckor före julafton.
(Jag har redan dragit i mig julmust motsvarande volymen på en amerikansk V8 motor på 5,7 liter, glöggpannan har puttrat hela december, pepparkakshuset sprider väldoft i köket och familjen håller på att gå upp i limningen av att varje kväll lyssna om och om igen på “Last Christmas”, “Feliz Navidad” och “Rockin’ Around the Christmas Tree”…)
Vidare är det är ju givetvis en person som gör julklappslistorna innan midsommar och fyndar julkapparna på sommarrean.
(Jag älskar att ge presenter, har noggrannt dokumenterat vad jag gett till nära och kära genom åren och införskaffade majoriteten av julklapparna före oktober…)
Hmmm, nu har jag nog tomtar på loftet.
Det är helt klart nåt som inte stämmer i resonemanget ovan. Antingen haltar min definition på julmänniska betydligt eller så ÄR jag en en riktig julgumma. Det skulle ju i så fall vara överraskande.
Efter att noggrannt ha begrundat saken så påstår jag fortfarande att jag INTE är en julmänniska. En närmare analys ger vid handen att det är två saker med den stora högtiden som får mig att slå bakut:
1. Alla måsten
På julbordet bara MÅSTE det finnas gravad lax, kallrökt lax, skomakarsill, kokta ärter, skinka, kalkon, gräddsås, potatis-, kålrots- och morotslåda. Varför kan man inte bara äta tacos istället ifall man känner för det?! Sen MÅSTE man flänga runt till alla släktingar och äta julbord och sitta på kafferep i dagarna tre. Varför kunde man inte ses i slalombacken istället (Ifall det funnits snö vill säga. Gymmet går dock lika bra)?!
2. All dötid
Julen är smockfull med dötid. Vi väntar på att släkten ska anlända, eller på att själv anlända hos släkten, på att glöggen ska bli varm, på att skinkan ska bli färdig, på att julgubben ska knacka på dörren… I normala fall är jag en mästare på att använda dötid produktivt, men det går ju bara inte på julen! Jag önkar att jag i tidernas morgon hade lyssnat på min handarbetslärare och lärt mig att använda stickor och garn... då kunde jag ta med min stickning överallt. Däremot älskar jag att sy och det vore ju ganska roligt att se allas miner om jag kånkade omkring på symaskinen hela julhelgen!
Nu tänker du kanske att det är ju det som är grejen med julen.
Att man ska njuta av all den läckra julmaten en gång om året. Att man ska ha tid att för en gångs skull ta det lugnt, umgås, vila ut och vara andlig.
Nåmenvisst, men jag tar en powernap på 20 minuter och sen har jag vilat ut. Andlig är jag mest hela tiden ;). Och att ta det lungt är inte riktigt min melodi, livet är för kort för det. Vad julmaten befattar, så visst tycker jag om den, men varför ska det vara sånt överflöd att laxen, skinkan och lådorna står en upp i halsen redan på juldagen?
Tror du att jag skulle våga föreslå för nära och kära att vi nästa jul ska käka tacos eller pizza på julafton? Och att vi ska träffas i slalombacken på juldagen? Samt att jag på julannandagen kommer släpandes på symaskinen och en tygrulle och säger “tänkte bara passa på att sy lite medan vi väntar på glöggen”?
GOD JUL KÄRA LÄSARE!