“Ett betjänande ledarskap skyddar från utbrändhet”. Det var rubriken på en artikel som jag nyligen snubblade över. Den förtäljde om en färsk, finsk undersökning med slutsatsen att en betjänande ledare minskar risken för att de anställda ska gå in i väggen.
Artikeln erbjöd dock ingen definition på vad som avsågs med ett betjänande ledarskap. Lite efterforskning gav snabbt resultat. Det visade sig att begreppet hästammar ända från antiken! Så intressant, en gammal ledarskapslära som gått mig förbi trots att jag är en ivrig informationsinsupare vad gäller olika chefsstilar.
Formellt befästes konceptet “Servant Leadership” år 1970 av Robert K. Greenleaf i en berömd essä. Han beskrev en ledarskapsstil, där ledaren sätter de anställda och deras behov i första rummet samt hjälper dem att utvecklas och göra bra ifrån sig.
Den ledarskapsfilosofi som jag förespråkar har fått ett namn!
Betjänande ledare är bland annat lyssnande, empatiska, ödmjuka, förutseende samt goda kommunikatörer. I motsats till en hierarkisk chefsstil fokuserar det betjänande ledarskapet på samarbete, tillit, öppenhet och ett etiskt användande av makt.
Jag kommer osökt att tänka på, att en och annan (trumpen) boss ute i stora världen skulle ha stor nytta av att bekanta sig med det betjänande ledarskapet…
Den där undersökningen kom förresten fram till någonting jag tycker är självklart – det är ju uppenbart att en förman som har de ovan beskrivna kvaliteterna ger nöjdare medarbetare och gladare arbetsplatser! Den stora frågan är hur vi kan få fler chefer att bli betjänande ledare..??
Vad är likheten mellan en delfin och en bra chef? Vänlighet, harmoni, lekfullhet, generositet, intelligens...