I början av året fick jag mig en riktig tankeställare. Jag gjorde min årliga reflektion över vad som hänt under året som gått. Satt och myste i soffan med ett glas vin och försökte sammanfatta de senaste 12 månaderna. Sakta men säkert gick det upp för mig – mitt år hade varit jämntjockt.
Jag avskyr jämntjockt!
“Livet är inte de dagar som gått utan de dagar man minns”, lyder ett visdomsord av den ryska författaren Pjotr Andrejevitj Pavlenko. Och mina minnen från det gångna året handlade mest om en känsla av otillräcklighet, en undertryckt olustig förnimmelse av att något är fel trots att jag jobbat på en underbar arbetsplats med härliga kolleger.
Soffmyset kom av sig. Jobbet är en oerhört viktig del av min identitet och jag vill fylla mina arbetsdagar med sånt som jag brinner för. Istället har jag gått på autopilot och snurrat runt i ekorrhjulet.
En gnagande känsla etsade sig fast i mig, en känsla av att jag borde agera. Jag ville inte uppleva ytterligare ett jämntjockt år! Gnagandet växte sig starkare dag för dag och blev omöjligt att ignorera. Det blev dags för ett nytt möte med mig själv i soffan, för att finna svar på frågor om min framtida karriär.
Var är jag nu, vart vill jag komma och hur tar jag mig dit?
Svaren kom till mig rätt snabbt. De händelser som jag tänkte tillbaka på med glädje handlade om möten. Möten med människor jag träffat i min roll som mental tränare och coach.
Glädjande nog hade jag fått fler och fler coachinguppdrag det senaste halvåret. I ett ekorrhjul som snurrade allt snabbare hade dessa uppdrag skänkt mig ögonblick av lugn och glädje.
Beslutet mognade fram. Saken var klar.
Det hade blivit dags för mig att kapa banden till min 25-åriga yrkesroll inom IT-branschen och satsa helhjärtat på det som jag älskar; att föreläsa, coacha och skriva.
Efter att ha tampats med – och och brottat ner – kraftigt uppflammande rädslor om framtiden tog jag språnget och sade upp mig från jobbet.
För 4,5 år sedan började jag blogga om min resa till mental tränare med rubriken ”Nu ska jag bli coach! Eller?” Många kringelikrokar senare är jag där. Vilken känsla!
Nu är jag då alltså föreläsare, coach och copywriter på heltid. Hur framtiden ser ut vet jag inte men jag har en stark tro på att det ordnar sig.
Går du också runt på autopilot?
Kämpar du med att hålla dig motiverad eller rentav med att hålla näsan ovanför vattenytan? Känns det som att det är dags att gå vidare men att du inte vet vilken riktning du ska ta?
Reflektion är ett bra första steg. Att stanna upp och i lugn och ro tänka igenom din situation. Om du inte är nöjd med den, hur vill du i så fall att ditt liv ska se ut? Ett användbart tips är att ta hjälp i reflekterandet av en nära vän eller familjemedlem – eller varför inte en coach 😉
Lycka till och hör av dig om du behöver någon att bolla med!
