Jag var i full färd med att pina motionscykeln för brinnkära livet då två gubbar klev in på gymmet. Den ena, iklädd islandströja, tog sikte på roddmaskinen och den andra, utrustad med en CRC-burk, började undersöka benpressen.

Glatt småpratandes med varandra inspekterade de omsorgsfullt hur det stod till med maskinerna.

“Oj, här fattas ett lager.”

“Kolla, den här delen måste bytas ut på direkten, annars pajar apparaten inom två veckor.”

Road följde jag med deras förehavanden.

CRC-gubben märkte att de hade fått en betraktare och var inte sen att ta tillfället i akt att dra några historier.

“Den här styrkesalen byggde vi för 40 år sedan. Den var ett av de första arbetsplatsgymmen i Finland och utrustad med det bästa som gick att få på marknaden. Men vet du, med bra skötsel håller redskapen hur länge som helst.”

“En av cheferna tränade här även efter sin pension och lyfte 480 kg i benpress. Egentligen är den inte gjord för så stora tyngder, men jag sa till honom att kör på bara, jag fixar en ny om den går sönder.”

“Någon hade förresten glömt 40kg på benpressen idag, det är inte bra, då lagren inte klarar av att det ligger tyngder på dem en längre tid.”

Jag bara nickade till svar och lät honom berätta allt han hade på hjärtat, medan vi båda fortsatte med det vi höll på med – jag med mitt träningspass och han med att undersöka manickerna. Här och där gav han en liten dusch smörjmedel och putsade noggrannt med en uttjänad T-skjorta. Islandströjan, som hade blivit klar med roddmaskinen, var helt uppslukad av att testa kabelmaskinen.

Nästan motvilligt avslutade jag träningen, tackade gubbarna för att de tar väl hand om gymmet och avlägsnade mig mot omklädningsrummet.

“Ring mig om du märker nåt som behöver åtgärdas. Vi kommer ju hit regelbundet men vi kan rycka ut akut också. Mitt nummer finns på anslagstavlan därborta”, ropade CRC-farbrorn efter mig.

Genom dörren hörde jag hur de fortsatte med sitt mysiga småprat om redskapen och deras skick.

Uppiggad av detta extraordinära inslag i min workout gladde jag mig åt att få ha tagit del av hur radarparet satte ner hela sin själ i sitt arbete. De tog hand om gymredskapen som vore de små barn som kärleksfullt behöver omvårdnad. Tänk att ha hållit på med samma sak i 40 år och fortfarande vara så engagerad i sitt arbete, och så stolt över sitt jobb! Imponerande.

Kanske fäste jag extra uppmärksamhet vid dessa muntra farbröder eftersom jag precis läst undersökningen “State of the Global Workplace” och att hela 76% av arbetstagarna i Finland är oengagerade i sina arbeten…

Vi skulle nog behöva lite fler engagerade, glada gubbar som sprider mysfaktor där de går fram. Och gummor med för den delen.