Intelligens är överskattat – denna egenskap är viktigare

Hög intelligenskvot har traditionellt varit ett föremål för beundran. Utan att ens reflektera över saken associerar nog de flesta av oss ett högt IQ med att ha det lätt för sig och nå framgång i livet.

Själv har jag aldrig scorat speciellt högt på IQ-tester. I mitt stilla sinne har jag varit ledsen över det och känt mig som en sämre människa, eftersom dessa tester ju mäter hur duglig man är som individ.

Fel, fel och åter fel!

Det är dags att kullkasta myten om att människor med hög intelligenskvot är bättre än andra!

IQ-tester mäter endast logisk och spatial begåvning (förmåga att föreställa sig längder, ytor och kroppar), men faktum är att det finns en uppsjö av andra intelligensfaktorer. Du kan vara begåvad till exempel språkligt, musikaliskt, kroppsligt eller socialt.

I arbetslivet är det emotionell intelligens (EQ) som är den viktigaste framgångsfaktorn, vilket jag skrev om i ett tidigare inlägg. I en jämförelse mellan 34 essentiella arbetslivsfärdigheter var EQ – inte IQ! – den färdighet som hade störst samband (58%) med framgång. Av toppresterande arbetstagare var 90% emotionellt begåvade och personer med högt EQ förtjänade hela 29.000 USD mer per år!

Blev du intresserad? :-D

Det fina i kråksången är vi alla kan lära oss emotionell intelligens och fortsätta utveckla egenskapen hela livet!

Som begrepp är emotionell intelligens rätt ungt. Det myntades 1990 av psykologiprofessorerna John D Mayer och Peter Salovey. De definierade EQ som förmågan att uppfatta sina känslor, att förstå vad de signalerar samt hur de påverkar andra. I begreppet ingår även att förstå och hantera andras känslor.

Att bli en EQ-mästare går inte över en natt, utan kräver en hel del övning. Det finns en mängd olika områden som du kan förbätta, man brukar dela upp emotionell intelligens i sjävkännedom, självkontroll, motivation, empati och social färdighet. Att träna sig i enbart en av dessa kategorier är redan det ett projekt som heter duga. Men låt dig inte nedslås, att träna upp sin känslomässiga förmåga är både roligt och givande! Börja till exempel så här:

1. Inse att alla är olika

En självklarhet, visst, men ändå glömmer vi bort det. Själv är jag till exempel en stor vän av förändring och gillar att det hela tiden händer saker. Den stora massan tycker emellertid att förändring är jobbigt och vill helst att allt ska vara som det alltid har varit. Detta är jag tvungen att påminna mig själv om gång på gång för att inte springa så fort i min jakt på förändring att alla andra inte hinner med.

2. Känn dina stressfaktorer

Vad är det som utlöser stress hos dig? Enligt undersökningar är stor arbetsbörda, störande kolleger och opålitlig teknik de tre största arbetsrelaterade stressfaktorerna. Fundera över vad som stressar dig mest på jobbet och vad du kan göra åt saken. Min största stressutlösare är när projekt inte framskrider i den takt jag önskar. Då får jag andas in och andas ut och tänka på att andra behöver mer tid för att analysera saker och ting, och tids nog är de mogna att ta nästa steg.

3. Låt andra skina

I början av min karriär hade jag stort behov av att stå i rampljuset. Efterhand insåg jag att det är mycket mer givande att hjälpa andra att vara stjärnor. Anspråkslöshet är en underbar egenskap. När du kan bidra till andras framgång utan att skrika högt om det utan klappa dig själv på axeln i all tysthet, då har du kommit långt!

4. Kommunicera bättre

Kommunikation är en av de svåraste sakerna som finns. Jag har sett konflikter uppstå och växa sig enorma enbart på grund av bristfällig kommunikation parterna emellan. Öva dig på att uttrycka dig så tydligt som möjligt i alla situationer. Det första du kan göra är att dra ner på antalet epostmeddelanden som du skickar, eftersom de är en av de största källorna till missförstånd i dagens arbetsliv. Ring i stället!

5. Var positiv

Detta kan inte upprepas tillräckligt; försök se det positiva i alla situationer. Även om du har varit med om en besvärlig händelse så finns det något bra i det hela om du tänker efter – en viktig lärdom kanske? Gnäll inte på jobbet för gnäll sprider sig som en löpeld. Även positivitet sprider sig så se till att du är den som smittar entusiasm och glädje.

Varför inte passa på att fundera över dessa saker under julledigheten och komma tillbaka till jobbet i januari som en emotionellt mer begåvad arbetstagare!

Bjud en kollega på kaffe mitt i julstressen - och bry dig!

Omotiverad på jobbet? Omforma arbetsuppgifterna!

November är här. Dystert, kallt och fuktigt. Likt en objuden kaffegäst gör mörkret mig sällskap redan till eftermiddagsfikat och låter sig inte schasas iväg innan förmiddagskaffet nästa dag är urdrucket till sista droppen.

Homo sapiens förbereder sig för vinterns inträde. Stegen blir långsammare, hjärnverksamheten trögare och sömnen långvarigare. Motivationen tryter. Helst skulle man bara krypa upp i soffhörnet och vara ifred.

Men utanför fortsätter världen att snurra lika snabbt som vanligt, om inte snabbare. På många arbetsplatser annalkas årets skyndsammaste tid. Allt ska hinnas med innan årsslutet; samtidigt som detta år ska avslutas med glans så ska nästa år planeras. En rumba som fungerar som en motivationshöjare enbart för stjärnförsäljare på väg att överträffa årets försäljningsmål med råge. Men på vilket sätt ska vi alla andra behålla motivationen?

Hur gör man för att hitta rätt motivationsfaktorer när man inte känner för att kliva upp ur sängen på morgonen och allt smakar trä?

Om detta föreläste jag för en tid sedan för en glad skara ekonomer, som hade samlats för att tillbringa en vardagskväll med att diskutera motivation på jobbet.

Temat för kvällen var “Job Crafting” eller på svenska “omformning av arbetet” – en metod som snabbt blivit trendig ute i världen och som blir allt vanligare även i Finland för att öka välbefinnandet på jobbet.

I ett nötskal innebär metoden att man finjusterar sina arbetsuppgifter så att arbetsdagen blir mer givande, motiverande och intressant. Den har utvecklats av två amerikanska psykologiprofessorer. Det är dock inte fråga om nåt amerikanskt dravel, utan metoden är superspännande och fungerande. Idén är i grunden så pass enkel att var och en av oss kan tillämpa den för att öka arbetsmotivationen.

Hur man gör i praktiken kan du läsa i en intervju med mig i Affärsmagasinet Forum.

Testa gärna Job Crafting om du känner att du är i behov av en boost av arbetsmotivationen! Enligt undersökningar leder metoden till ett ökat välmående på jobbet och skyddar till och med mot utbrändhet. Och är det nåt du undrar över så hör av dig med tankar och frågor!

Min föreläsning för ekonomföreningen Niord ledde till att jag blev intervjuad av det finlandssvenska Affärsmagasinet Forum där jag delar med mig av mina bästa tips för att öka arbetsmotivationen

Lär dig denna färdighet för att lyckas i det framtida arbetslivet

Vilken är den viktigaste färdigheten i arbetslivet i framtiden?

Denna fråga får jag ibland i min HR-roll på IT-företaget Pedab. “Tjänstedesign”, brukar jag svara utan tveksamhet.

Tjänstedesign, på engelska Service Design, innebär att om- eller nyskapa en tjänst så att den motsvarar kundens behov på ett användarvänligt sätt.

Ett ypperligt exempel på en dylik tjänst är Matsmart (matsmart.se / matsmart.fi), som köper upp mat som annars hade slängts och säljer produkterna via en mycket lättanvändlig portal. Det är hur trevligt som helst att surfa runt bland varorna, klicka fynden till varukorgen, och inte ens behöva krångla med kreditkort utan betala härligheten med ett enda klick via Klarna. Ett par dagar senare hämtar man paketet från posten – samtidigt som man känner sig lite av en hjälte för att man bidragit till ett minskat matsvinn :) (OBS detta är inte ett sponsrat inlägg)

Speciellt om du jobbar inom IT-branschen så är tjänstedesign helt säkert en färdighet som du har nytta av framöver.

Likväl begrundar jag nu seriöst att ändra mitt svar!

Häromdagen läste jag nämligen en mycket intressant rapport: The Future of Jobs Report, för vilken World Economic Forum har intervjuat 313 HR-ansvariga på företag från 15 länder. De intervjuade har bland annat fått svara på frågan om vilken färdighet de anser vara viktigast i arbetslivet år 2022.

Listan toppas av analytiskt tänkande och innovationsförmåga (Analytical Thinking and Innovation). Detta kommer dock inte att vara min nya respons till spörsmålet ovan. Det finns nämligen en annan punkt på förteckningen som är mycket mer intresseväckande; listans åttonde plats, som intas av emotionell intelligens (Emotional Intelligence, EI). 

Emotional Intelligence kommer bli mitt nya svar!

Varför? Det kommer ju först på åttonde plats...

Jo, jag resonerar såhär: I ett tidevarv som karaktäriseras av digitalisering, automatisering, robotisering, maskininlärning och artificiell intelligens behöver vi utveckla nya strategier för arbetslivet.

Många arbeten kommer att ersättas av robotar, såsom lagerarbetare i stora lagerlokaler av självkörande truckar.

Även så prominenta yrken som läkare krackelerar. En robot kan samla, lagra och granska exponentiellt mycket mer information än en människa – alla senaste forskningsresultat, medicinska journaler, symptom och alternativa behandlingar från hela världen på alla språk. En robot kan även göra snabbare och mer exakta diagnoser. Detta tillämpas redan på att diagnosticera cancer i ett tidigt skede, och till exempel så kan mammografiresultat fastställas 30 gånger snabbare och med 99 procents tillförlitlighet med hjälp av artificiell intelligens.

Det betyder inte att inte läkare skulle behövas framöver – det innebär att läkarens roll förändras.

Allt kan inte ersättas av algoritmer!

En fiffig manick kan göra en träffsäker diagnos och behandlingsrekommendation, men det behövs en människa för att förstå patientens situation och känslomässiga tillstånd.

Till exempel; om en nedstämd person söker läkarhjälp så kan en maskin mycket väl använda metoder, såsom test av personens sinnesstämning samt avläsning av ansiktsuttryck och röstlägen, för att komma fram till diagnosen depression. Men vilken behandling ska sättas in? Enbart mediciner, enbart terapisamtal, en kombination av båda och i hurudana proportioner, terapisessioner ansikte mot ansikte eller över nätet eller en kombination, ska motion kanske ordineras (vilken kan ha lika god effekt på depression som mediciner), behövs det sjukskrivning från jobbet och för hur länge osv osv.

Allt detta kan en maskin INTE avgöra! Här behövs den mänskliga förmågan att förstå och tolka sinnestillstånd, livssituation och känslor samt dra adekvata slutsatser.

Facit till framgång i det digitaliserade arbetslivet ligger i att arbeta MED maskinerna och inte emot.

Låt dem göra det som de är bäst på – och fokusera du på det som vi levande själar är överlägsna på! Satsa på att utveckla den färdighet som du kan göra bättre än alla robotar och all artificiell intelligens; lär dig emotionell intelligens och du är attraktiv på arbetsmarknaden även framöver!

Vad emotionell intelligens i arbetslivet egentligen innebär och hur du kan lära dig det återkommer jag till i ett kommande inlägg – stay tuned!

Emotionell Intelligens är inte den enda "mänskliga" färdigheten på listan, även talanger såsom kreativitet, originalitet, initiativförmåga, kritiskt tänkande och social intelligens blir viktigare framöver...

Mitt bästa tips för att sluta snarka

Tills för några år sedan hade jag inte fäst någon som helst uppmärksamhet vid min andning. Det var under utbildningen till mental tränare som jag lärde mig hur viktigt det är att inte bara andas, utan att andas rätt. Detta för att åstadkomma ett bättre fysiskt välbefinnande.

Sedan dess har min kunskap om människans syretillförsel vuxit enormt, till exempel att:

Människan är designad för att andas genom näsan.

Forskningsresultat visar att näsandning har en hel rad positiva hälsoeffekter – såsom upp till 20% bättre syreupptagning, 43% mindre vätskeförlust och 50% långsammare respiration (vilket gör bl.a. att blodtrycket och stresshormonerna sjunker) – jämfört med munandning.

Alla dessa fakta hade jag ingen aning om ännu i somras. Då ledde ett intressant blogginlägg till att jag började skaffa mig kunskaper om näsandning och blev en omedelbar anhängare!

Att dra in luft via näsborrarna går ju hur enkelt som helst – dagtid. Men hur i sjutton ska det lyckas på natten? Jag älskar att sova på rygg och somnar helt regelrätt inandandes genom näsan. I samma ögonblick som jag faller i sömn åker dock munnen upp på vid gavel då musklerna slappnar av. På köpet börjar jag snarka ljudligt.

För att få bukt med mitt snarkande har jag börjat tejpa munnen på natten.

I mitt förra inlägg berättade jag om hur det första nattliga tejpförsöket slutade i förskräckelse. Målartejp i all ära, men sedermera har jag införskaffat den för ändamålet avsedda muntejpen, som tjänstgör utmärkt (OBS detta är inte ett sponsorerat inlägg). Varje kväll innan jag lägger mig tejpar jag alltså ihop munnen, vilket låter hur knasigt som helst, jag vet, men:

Resultaten är häpnadsväckande!

För det första så snarkar jag inte längre som en flodhäst, hurraa!! Muntejpen förhindrar att gapet åker upp och snarkvibrationen uppstår. Jag vaknar utvilad som aldrig förr och den snarkmedfarna, morgontorra och ömma halsen är ett minne blott.

Jag har också upptäckt att sömnen är djupare med färre uppvaknanden under natten – förra natten sov jag till exempel 6,5 timmar i ett sträck för tredje gången på en vecka, tidigare hände det ungefär tre gånger per år! På köpet har jag blivit enormt mycket piggare.

Näsandningen har dessutom haft en oväntad inverkan på välbefinnandet. Min mage mår avsevärt bättre! Jag är diagnostiserad med sjukdomen IBS, som tidvis förorsakar svullenhet, värk och en hel del obehag i matsmältningsorganen. Dessa symptom har så gott som försvunnit. En ren tillfällighet tänkte jag först, men lite googlande visade att forskare faktiskt kommit fram till att IBS kan kontrolleras med att andas rätt.

Jag är övertygad; att andas genom näsan är inget mambo-jambo

Inte heller att tejpa munnen på natten. Testa själv, dock på egen risk! Det händer att man får panik när munnen plötsligt är fastklistrad (men då är det bara att hastigt riva bort tejpremsan). Själv tejpar jag vertikalt, alltså från näsan till hakan, eftersom det på nåt sätt känns tryggare. Börja försiktigt, testa gärna först en kort stund på dagtid hur det känns att ha munnen ihoptejpad. Barn ska inte göra det och om du har någon sjukdom eller tar mediciner så bör du rådfråga läkare.

Lycka till, skriv gärna en kommentar om hur det går!

Visst är det fantastiskt att det finns så mycket att lära sig om en så självklar sak som andningen! Och tänk att man med så enkla medel som lite tejp kan förbättra sitt välbefinnande så mycket!

En kvinnlig snarkares bekännelser

”Att åldras är att förfalla”, läste jag någonstans.

Tja jag kan inte annat än att hålla med. Undan för undan blir man tunnhårigare, långsammare och skruttigare. Sladdrigheten sprider sig i kroppen likt ogräs på gården och det börjar hänga lite här och lite där.

I halsen till exempel.

I takt med att vi åldras förslappas även väggarna i svalget och den mjuka delen av gommen blir allt sladdrigare. Detta innebär en högre sannolikhet för snarkning. När vi somnar slappnar musklerna i svalget av och tungan sjunker bakåt – speciellt om vi sover på rygg. Då kan det bli så trångt att hela härligheten börjar vibrera och det enerverande snarkljudet uppstår.

Vilket har hänt för mig! Som 40-plussare blev den fridfulla törnrosasömnen sakta men säkert ett minne blott och jag började låta som en högljudd flodhäst på natten. Inte så kvinnligt kan man tycka, men faktum är att ca 15% av kvinnorna i min ålder snarkar (för männen gäller det dubbla).

Snarkandet ledde till en försämrad sömnkvalitét.

Ibland vaknade jag på natten till mina egna snarkningar (om inte till en irriterad armbåge i sidan av min kära man, som var en gnutta skadeglad efter att jag i åratal klagat på hans påträngande snarkande). På morgonen hade jag ofta svullen och öm hals efter allt vibrerande. Många gånger kände jag mig inte utsövd utan snarare trött och hängig.

Jag uppsökte en hals-näs-öron-specialist, som inte kunde annat än att konstatera att mitt svalg var förslappat. Han rekommenderade att vända mig till tandläkare för att få en individuellt anpassad snarkskena. Det är en bettskena som man har i munnen på natten så att underkäken skjuts framåt, vilket leder till en friare luftströmning i svalget och mindre, eller inga, snarkningar.

Mitt besök hos tandläkaren slutade dock snopet. Det var absolut möjligt att tillverka en snarkskena till mig – men det skulle kosta en mindre förmögenhet; 900 euro. En dylik summa var jag inte beredd att hosta upp, modstulen återvände jag hem och fortsatte min bana som flodhäst.

Ända tills Hufvudstadbladet kom till min räddning!

En kolumn i HBL fångade mitt intresse i somras. I den skrev Moa om hur hon hade börjat sova mycket bättre sedan hon etablerat en ny vana – att tejpa munnen på natten.

Det bara måste jag ju testa!

Målartejp är bra till det mesta, även till att tejpa ihop munnen, tänkte jag och drog ett rejält lager tejp så att inte minsta lilla mungipa skulle ha en chans att glipa fram.

Glad i hågen somnade jag och sussade sött likt en näpen Törnrosa i sitt vackra slott (så näpen som man nu kan vara med tejpad mun :). Den sköna prinsessaslummern blev dock tvärt avbruten. Jag hade inte hade tänkt på att berätta för min man om mitt lilla test. Döm om hans förskräckelse när han kom in i sovrummet och såg sin till synes livlösa hustru ligga där i sängen med fasttejpad mun!

Fortsättning följer – stay tuned!

En tupplur på bryggan kan komma väl till pass trots att jag sover bra om nätterna nuförtiden :)

Löpning ger vassare hjärna!

I morse grydde min dag till ett problem. Det hade plågat mig hela natten. När jag rattade till jobbet snurrade dilemmat fortfarande i mina tankar. Ett sparrningssamtal till maken förde mig inte närmare en lösning, även om han som vanligt hade bra åsikter.

Väl framme vid kontoret öppnade jag inte datorn det första jag gjorde, utan drog på mig löparskorna och tog en springtur utmed den närbelägna strandpromenaden.

En halvtimme senare var bekymret löst.

Det är inte första gången det händer att ett problem får sin lösning under en joggingrunda! Otaliga är de gånger som ett huvudbry funnit sin utväg medan jag flåsat fram längs vägrenen. Lika vanligt är det att min hjärna har sprutat fram briljanta påfund i takt med löpstegen. Mina allra bästra idéer har fötts i motionsslingan.

Det finns faktiskt en vetenskaplig förklaring till företeelsen.

När vi motionerar så sätter vi inte bara sprätt på kroppen, utan också på knoppen.

Det händer nämligen en massa grejer i hjärnan när vi rör på oss! Band annat ökar blodtillförseln och syresättningen samt produktionen av det så kallade inlärningsproteinet BDNF. Forskarna har kunnat bevisa att konditionsträning förbättrar kreativiteten, inlärningen, minnet och koncentrationen.

I en studie kunde man konstatera att hippocampus (hjärnans “minnescentra”) hade vuxit i volym med 2% på äldre personer efter att de motionerat tre gånger i veckan under ett års tid – normalt krymper den hos äldre med 1,4% per år. I en annan studie kunde påvisas att löpning hade reparerat mindre hjärnskador hos möss.

Och sorry, alla ni som svettas på gym. Det är givetvis också bra, men forskningen säger att konditionsträning som är aerobisk har den största positiva inverkan på de små grå.

Så dra på dig löparskorna och ge dig iväg och spring! Speciellt om du har ett problem att lösa. Eller om du är stressad. Det ironiska är att ju mindre tid du tycker att har för träning, desto mer behöver du ta dig tid för det. Motion motverkar bevisligen stress, utbrändhet och depression.

Om det känns för tungt att springa så börja med att promenera. Kom ihåg att en tio minuters promenad är bättre än ingenting!

Bästa problemlösningsmetoden - en löprunda!

Ställ dig denna fråga efter semestern!

Kanske har du redan övergivit sol och lata dagar för vardagens slit, eller är på väg att göra det snart. Oavsett vilket, så ställ dig själv denna fråga:

“Vad behövde jag semester från?”

Nöj dig inte med svaret “Från jobbet förstås, dum fråga!” utan ta dig lite tid att fundera närmare på spörsmålet. Jag är övertygad om att du kommer på nåt (eller nån) som du har varit glad att slippa på semestern. Tråkiga arbetsuppgifter, stress på jobbet, en besvärlig kollega, en alltför krävande chef…

En väninna jag träffade i somras beklagade sig över att en arbetskamrat varit i kontakt per textmeddelande; “Jag hade närapå lyckats glömma hela människan under semestern och nu blev jag påmind om hur tungt det är på jobbet tack vare personen. Jag har nästan lust att byta arbetsplats på grund av att denna typ signifikant fördystrar mina arbetsdagar.”

För henne var det alltså välkommet att få en lång paus från en kollega som personkemin går i kors med.

Det kan också vara nåt i vardagen som du är glad över att komma ifrån ett tag.

Själv tog jag ledigt från matlagningen. Eller egentligen planeringen av denna. Hemma hos oss är det alltid jag som lagar mat, vilket inte stör mig ett dugg – tvärtom, för jag älskar att laga mat. Utmaningen ligger däri, att jag av olika orsaker besöker matbutiken bara en gång per vecka, och ska då planera och handla för hela den kommande veckans måltider.

Inte alltid en helt lätt uppgift! Hjärnan går på högvarv när jag försöker ta i beaktande näringscirkeln alla aspekter, ungarnas träningar och behovet av eventuella nyttiga mellanmål, mina egna eller makens arbetsresor, barnens kompisar som plötsligt dyker upp varvid mat till ytterligare 5 hungriga tonåringar ska trollas fram på studs…

I somras struntade jag i matplanerandet! I sommarstugans kylsåp kunde finnas mat för ett par måltider framåt, men inte alltid ens så mycket. Vissa dagar hände det att kylen ekade tom. Då tog vi båten till någon närliggande mysig sommarrestaurang och slog inte två, utan tre flugor i en smäll – vi fick uppleva ett trevligt skärgårdscafé, vi understödde en lokal företagare och jag slapp fundera på maten.

Det har blivit mycket pizza i sommar kan jag lova, men en välbehövlig paus från måltidsplanerandet för mig!

När du har kommit på vad du tog semester ifrån, är förstås nästa steg att fundera vad du ska göra åt saken.

Om du besväras av en otrevlig kollega, såsom min väninna gör, begrunda hur du kunde gå tillväga med problemet. Kan du prata med individen? Kan du prata med chefen? Kan ni ta in en extern konsult för konflikthantering? Kan du ansöka om förflyttning till en annan avdelning? Om inget annat hjälper är väl sista utvägen att leta nytt jobb...

En annan bekant, som känt sig stressad hela våren, grubblade i somras mycket över exakt vilka faktorer som förorsakar press. Slutsatsen var att arbetsuppgifterna känns alltför omfattande. Den här personen tog tjuren vid hornen direkt, och framförde genast efter semesterslutet sina tankar till chefen med önskemål om ett ändrat fokus och smalare ansvarsområde. Återstår att se hur saken framskrider, men hatten av för att tärningen är kastad!

Själv är jag också en vän av snabba handlingar och har vidtagit åtgärder för att underlätta mitt måltid-planerings-dilemma. Jag skrev ner tre listor; den första innehåller familjens favoriträtter som går snabbt att tillreda efter jobbet, den andra innehåller nyttiga mellanmål för barnen och den tredje käk som är bra att ha i frysen eller skafferiet för situationer när jag inte är hemma eller det plötsligt dyker upp ett gäng hungriga ungdomar.

Dessa listor kastar jag en blick på innan jag drar iväg på min veckoshopping, och kompletterar butikslistan utifrån dem. Hittills har det funkat bra!

Så; vad behövde du ledigt ifrån? Varför? Vad tänker du göra åt saken?

Nöjd över att snart få avnjuta mat som någon annan planerat och lagat :)

På jakt efter vård för borrelia

Semestern hade knappt börjat när jag upptäckte ett fästingbett i naveln. Det usla lilla kräket blev inte taget på bar gärning, men hade inte förstått att undanröja alla bevis, utan kunde fastställas skyldig på basen av ett efterlämnat ben på brottsplatsen.

Ett efter ett dök symptomen upp; stel och ond nacke, huvudvärk, svullna lymfkörtlar, sjuka ljumskar och nedstämdhet.

Jag visste direkt vad jag drabbats av; borrelia!

Kännetecknen var exakt desamma som de föregående tre gångerna jag har haft oturen att insjukna i denna lömska åkomma.

Följande eftermiddag klev jag in på läkarmottagningen, förevisade bettet och berättade om symptomen.

Läkaren tog en skeptisk titt på det anspråkslösa bettet som inte var större än ett knappnålshuvud. Sen var det min tur att bli skeptisk. Jag fick göra en massa övningar – pricka näsan med pekfingret, stå på tå och på hälarna, gå ner i huk… Varpå herr doktor konstaterade att jag klarade av neurotestet fint och har nog inte drabbats av neuroborrelia. Med tanke på att bettet inte hade blivit rött eller svullit till en stor cirkel så tyckte han att besöket var undanstökat och jag var friskförklarad.

En gång i tiden skulle jag ha tackat för mig och gått hem, i egenskap av en lydig medborgare som inte ifrågasätter auktoriteter såsom läkare. Speciellt olydig har jag väl inte blivit med åren, men nog utvecklat ett rejält lager skinn på näsan. Så jag frågade varför han undersökte mig för neuroborrelia, eftersom “vanlig” borrelia kan ge upphov till en rad olika symptom, däribland de som jag kände av.

“Du har rätt”, höll han med och tyckte att jag skulle gå hem och i en veckas tid följa med vartåt mitt mående började barka.

Jag rörde inte en minsta muskel i riktning mot dörren.

Envist satt jag kvar på stolen som en fastvuxen svamp. Han började förstå att han inte skulle bli av med mig så lätt.

“Man kan ju förstås ta blodprov och kolla om du börjat utveckla antikroppar mot borrelia”, klämde han ur sig till slut. “Ja men vad väntar vi på, fram med kanylen”, tänkte jag och avlägsnade mig via laboratoriet.

Idag – en vecka senare – ringde läkaren. Blodprovet var positivt. Jag hade alltså utvecklat antikroppar mot borrelia (nämnas bör att testet dock inte är 100% tillförlitligt men kombinerat med mina för sjukdomen typiska symptom så kunde diagnosen fastställas). Två veckors antibiotikakur sattes in på direkten.

Nu sitter jag här och är lite småförbannad faktiskt.

Det ska inte behöva vara så att klienten måste stå på sig och kräva att bli undersökt ordentligt! Dessutom vill jag påstå att varendaste en läkare i Finland bara MÅSTE kunna diagnostisera borrelia och känna till vissa grundläggande fakta, såsom att det inte alltid bildas en cirkelformad hudrodnad runt bettet, speciellt inte hos kvinnor.

Borrelia blir allt vanligare i Finland och sjukdomsfallen har ökat stadigt under de senaste 20 åren. I och med att det är fråga om en sjukdom som kan ge svåra följder så tycker jag att det är mycket allvarligt att läkarna inte har större kunskap om den. Alla patienter är inte psykiskt starka och orkar kräva grundliga undersökningar.

I mitt fall gick det bra, men jag vet att det finns många som känner sig sjuka men inte upplever att de får de undersökningar eller den vård som skulle behövas. Jag önskar er mental styrka – orka stå på er, ge inte upp och fortsätt tro på att allt kommer att bli bra!

Fästingen fick jag högst antagligen från katten, eftersom jag inte rört mig i skog och mark just då

Skillnaden mellan kvinnliga och manliga hjärnkontor

Ibland är det inte lätt att vara den enda kvinnliga representanten i familjen.

Jag tror det var Mia Törnblom som en gång beskrev så träffsäkert: “Om jag ställde en tvättkorg fylld med smutsbyke mitt på köksgolvet så skulle min man inte reflektera över saken, utan galant kliva över korgen dag efter dag.”

Ungefär så har det känts för mig idag.

Att bo i ett stort hus med ännu större gård är härligt, men innebär förstås att det finns en aldrig sinande ström av saker som behöver göras. Väggar ska målas, yttertak tvättas, ogräs rensas, gräsmatta klippas, träd fällas, fönster putsas…

Jag har en benägenhet att se allt som behöver åtgärdas. Männen i huset, däremot, tenderar att glatt ignorera eventuella missförhållanden. Det är inte för att de inte skulle bry sig. Det är för att de inte MÄRKER att gården är täckt med barr och kottar. De SER inte att trappan är lite sned. De UPPTÄCKER inte mossan på taket. Precis som den där tvättkorgen mitt på golvet.

Det är oerhört fascinerande att män och kvinnor uppfattar dylika saker på så olika sätt!

Jag har funderat mycket på om det kan finnas i skillnader i mäns och kvinnors hjärnor som förklarar fenomenet. Det har gjorts massor med undersökningar för att försöka utreda detta, men med föga resultat.

Vissa små skillnader i de olika delarna i hjärnan har kunna konstateras, såsom att kvinnor har tjockare hjärnbark (kontrollerar bl.a. uppfattningsförmåga och språk) medan män har större hippocampus (lokalsinne och minnesbildning). Om en hjärna valdes ut på måfå skulle forskarna dock ha svårt att säga om det är en hon- eller hanhjärna, så små är skillnaderna.

Ny forskning bjuder möjligen på en förklaring.

Forskare i USA har analyserat mer är 45.000 studier av hjärnan och kommit fram till att kvinnfolks hjärnor är aktivare. Detta har de kunnat konstatera genom att granska hjärnans blodflöde, som är större i kvinnliga än i manliga hjärnkontor.

AHAAA! Nu börjar bitarna falla på plats! Min jobbigt överaktiva hjärna är svaret!

Svaret till att mansfolket i huset helt enkelt öppnar kylskåpsdörren när de blir hungriga och utbrister “Finns det mat?” – medan jag omständigt planerar hela veckomenyn beaktande alla näringsrekommendationer, närbutikens erbjudanden samt att glutenintoleranta mamma kommer på besök på onsdag...

Svaret till att de packar väskan inför långhelgen på beundransvärda fem minuter – medan jag har kollat väderleksrapporten tre gånger, vilka restauranger vi ska besöka samt var hotellet ligger och har efter två timmar förtvivlad provat det mesta i garderoben men inte kommit längre än till att packa ner underkläderna...

Och svaret till att de inte märker en tvättkorg som står centralt på köksgolvet för att inte tala om disken som tornar upp sig, medan jag hinner flippa ur hundra gånger för dammråttorna som far runt, de flottiga fingeravtrycken som dykt upp på kylskåpsdörren och en ny skråma som uppenbarat sig i parketten…

Nån som vet hur man stryper blodfödet i hjärnan? Anyone? Just kidding :-D

Efter att jag uppmärksammat de härliga männen i familjen på att lite träd behövde fällas var de inte sena med att dra fram motorsågen...

Karriärtips: Så hittar du ditt drömjobb

Många i åldern 40-55 vill byta jobb (31%) men ytterst få gör någonting åt saken (10%), vilket i de flesta fall beror på att man helt enkelt  inte har en aning om vad man egentligen vill arbeta med.

Detta skrev jag om i mitt förra blogginlägg, och lovade plita ner lite tips på hur du kan göra om du hör till dem som går omkring och drömmer om en ny karriär.

Men först några ord om hur det kommer sig att det blir så. Att man förr eller senare börjar längta efter nåt nytt.

Förklaringen står att finna i vår inlärningskurva. I början av ett nytt jobb eller nya arbetsuppgifter är vi förstås noviser. Vi samlar information och lägger pussel för att förstå hur allting hänger ihop. Vi är förvirrade – men det känns spännande och är givande när pusslet växer fram bit för bit.

Denna fas tar i runda slängar ett halvt till ett år, varefter vi börjar uppleva oss som kompetenta. I och med det blir vi självsäkra och trygga i vår roll. I detta skede av inlärningskurvan är vi som mest engagerade och produktiva, ett läge som för de flesta pågår i två-tre år.

Stegvis glider vi in i den tredje och sista fasen – bemästring. Nu vet vi definitivt vad vi håller på med. Vi befinner oss helt och totalt i vår bekvämlighetszon, skickliga och kunniga. På toppen av inlärningskurvan brukar vi trivas högst i ungefär ett år. Sakta men säkert börjar vi dock få besök av Långtråkigheten. Efterom vi inte längre utvecklas inträder så småningom en känsla av enformighet.

I detta skede behöver vi hoppa till en ny inlärningskurva. Men vilken? Det är här som de flesta av oss kör fast. Att hitta sin nästa inlärningskurva är inte alltid så lätt.

Till all lycka så finns svaret i din hjärna. Ta fram papper och penna och påbörja en inre dialog:

• Vad har jag gillat mest med de arbeten jag har haft? (Gå igenom arbetsplats för arbetsplats och skriv ner)

• På vilket jobb var jag som gladast? Varför?

• Vilken är min(a) största prestation(er) i arbetslivet?

• Vad för slags team får mig att trivas allra bäst? Vilka värderingar ska teamet / arbetsgivaren ha?

• Hurudan arbetsmiljö gillar jag?

• Vad är jag bra på? (Skriv ner alla styrkor som du kommer på även om de inte har med arbetet att göra)

Förhoppningsvis ger denna självanalys några första indikationer på vad ditt drömjobb kunde vara. Andra saker du kan göra är att skaffa dig en mentor eller en karriärcoach. Att påbörja en ny hobby eller gå en kurs är också alltid bra. I bästa fall kan ett sidointresse leda till en ny karriär – såsom det gick för mig!

Min inlärningskurva började plana ut för ungefärligen ett år sedan.

För mig gav den inre dialogen snabbt utfall – jag vill jobba med människor. Det gör jag redan på fritiden då jag arbetar som mental tränare, vilket jag älskar. Så jag började drömma om en position inom HR. Tänk att få möjligheten att hjälpa personalen att må bra och trivas på jobbet...

Lättare tänkt än gjort. Men en dag uppenbarade sig rätt tillfälle och jag uttryckte min önskan till chefen. Den föll i god jord, tack och lov! En diskussion påbörjades, vilken ledde till att jag nu har bytt yrkesbana från marknadsföring till personaladministration!

En ny karriär behöver alltså inte alltid innebära att man måste byta arbetsgivare. Ibland kanske drömjobbet finns precis framför näsan.

Så om karriären har stagnerat, du inte utvecklas på jobbet eller drömmer om att göra någonting nytt och spännande – påbörja din inre dialog och därefter resan mot drömjobbet! Du har inget att förlora men allt att vinna!

Kan inte annat än att skina ikapp med solen av glädje och tacksamhet över mitt nya jobb!